Jag vet att jag lovat folk skriva och berätta vad som egentligen hände den där helgen för snart två veckor sedan. Ibland känns det som att jag bara vill skita i det, låta folk tro och tycka vad dem vill och bara gå vidare och glömma all jävla skit man fick gå igenom och vara med om den där helgen. Den där helgen som förmodligen har varit den värsta i mitt liv, men på nåt sätt ironiskt komiskt på nåt vis. Det är så mycket och invecklat och små detaljerat att jag inte vet vart jag ska börja. Och just nu orkar jag bara inte, helt enkelt. Det är mycket annat samtidigt som händer. Och jag vill bara börja om. Komma tillbaka in i den vardag man har här hemma och trivs som bäst i. Jag äter Billinge-ost, korv stroganoff och bara njuter just nu. Låt mig göra det. Så återkommer jag sen. Med berättelsen. För det är verkligen en berättelse. En sån där berättelse man kan inleda med “När jag va ung, hände en sak…” inför sina barnbarn sen. Idag skrattar jag åt det faktiskt. Jag kan skratta åt det, som tur är. Medan många tycker att “fyfan vad hemskt för dig”. Jo, det va hemskt. Men det va en sån situation man va tvungen att vara stor och liten på samma gång. Jag tror jag skulle kunna kalla detta inlägget för en prolog för vad som komma skall. Och i ärlighetens namn minns jag inte exakt, men eftersom jag har bra skrivarförmåga tror jag att jag kan få in detaljerna ganska bra. Som när man läser en bok och får upp bilder i huvudet, ni vet. Nej, jag minns inte allt i exakt detalj, exakta ord, tid, hur, var, när. När man kommer i ett sånt chockartart tillstånd är det inte lätt. Jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. På nåt vis är jag idag glad över att Hon “kastade” ut mig. För jag ville verkligen inte stanna där. Inte en sekund till, helst. Det var långt till måndagen och Hem. Jag ville bort från dem. Barnen som leker krig. Barnen som spottar på en. Kastar leksaker. Mordhotar en. Skriker och sparkar. Dem totalt respektlösa. Äckliga amerikanska barn-jävlar. Ja, det är vad jag tycker numer, såklart. Samtidigt som man vet att det inte kan ha varit så lätt för dem heller; och det är ju inte deras fel helt och hållet heller. Det dom var vana vid, är svårt för en helt främmande människa att ändra på. Och aldrig att det skulle gå heller för den delen.

Jag är bara glad att vara hemma. Hemma till det normala livet. För nog har jag fått erfarenheter under dessa tre månader, va så säker. Jag vet hur man inte ska uppfostra barn.

Ni får vänta lite till, helt enkelt. Jag orkar inte just nu.

Posted Tankar |