Jag sitter på Frankfurts flygplats. SAS-plan utanför fönsterna. Jag hör röster pratar ett annat språk. Ett annat språk än engelska. Jag försöker göra mig förstådd och höra så tydligt som möjligt, vilket inte är så lätt då man fortfarande är svinförkyld. Är det finska? Nej! “på tv… gick ut i strejk…” Det är svenska! Dom pratar stockholmska! Jag är förvirrad. Fler folk omkring mig börjar prata detta språk med varann. Jag reagerar över mig själv att jag reagerar på detta vis, jag vänder mig om. Överallt pratar dom svenska. Någon enstaka tyska. PÅ Planet hamnade jag brevid en flicka som visade sig prata både tyska och svenska. När hon frågade mig “Pratar du svenska?” blev jag så chockad att jag bara nickade. Jag hade varit vaken i snart 24 timmar nu. Ett dygn. Det går inte sova djupsömn på ett flygplan. Jag nickade till x antal gånger väl på SAS. Det tog 2 timmar. 2 timmar kvar till tryggheten. Planet var lite försenat. Men jag hittade ut i denna fjärde flygplats för detta dygn och jag fick mina resväskor och gick emot utgången. Där stod han. Min pappa. Av ren chock började jag gråta när vi kramades. Vi åkte hem till Hem. på vägen svängde vi förbi Sibylla. 2 kokta med mos. FY FARAO VAD GOTT! Hemma i Hem möts jag av två nyfikna katter som luktar på allt nytt som går att lukta på. Mamma är vaken fast det är sent och hon ska jobba dagen efter. En mammas kram har aldrig kännts så omfamnande. Katter som mjauar. De känner igen mig. Jag sitter och bläddrar i en Ellos-katalog, äter fralla med hushållsost. Jag har nu varit vaken i 30 timmar. Det är “för lite” vatten i toaletterna, handfatshandtagen vrids åt “fel håll” och jag har glömt vad en del ord heter på svenska för en stund. Jag är glad. Jag trivs igen. Det är här jag hör hemma. Dagen efter och telefonsamtal från mitt gamla jobb. Gamla kära KA, de vill ha mig igen. Jag möts av en massa Välkommen hem, frågor och kramar. Jag bara ler och säger att

“Ja, jag är oerhört glad att jag är tillbaka, jag skulle kunna byta 3 meter snö, KA & prickikorvmackor mot en gratis Hawaii-resa igen, om det vore så!”

Jag är i Sverige.
Sverige är bra.
Hem är bäst.
Trygghet.

Sverige, Jag älskar dig!

 

Jag vet att ni vill veta vad som hände. Men jag orkar inte just nu. Det är så mycket att jag inte ens vet vart jag ska börja. Jag tar det när jag har tid och lust. Vill bara njuta just nu.

ATT GÖRA:
- Bli frisk.
- Säga upp bankkontona (ja, jag har 2)
- Sluta på SCC & ESL (Skolan & kursen)
- Boka flygbiljetter.
- KOMMA HEM!

Mamma, jag önskar mig stekt Vaggeryds falukorv med stuvada makaroner som första svensk middag!

DYGNETS LÅT:

Som rubriken lyder; Jag vill hem! Sjukt mycket. Nu. Hem till där jag kan vara glad igen. Vara mig själv igen. Usa har förvandlat mig. Jag gillar det inte. Jag flyr från detta, för att rädda mig själv ur negativiteten.

Förlåt alla, men det är så jag känner och jag måste följa mitt hjärta. Mitt hjärta tillhör Hem. Sverige.

Jag återkommer.

Helgen har tillbringats i Utah, Park City! Jag fick dessvärre inget tillfälle att åka slalom, vilket hade varit kul iomed att man en gång i tiden varit MASK:are. Baby E behöver ju sin tillsyn, speciellt nu eftersom han dessvärre har drabbats av RSV-viruset. Stackarn hostar och är allmänt ynklig. Det har varit en hård helg, då bröderna E har haft energi till 110% och därmed 0% respekt till att lyssna. Men, skamm den som ger sig. Idag har varit en lång dag, så är ganska trött. Gör inte saken bättre då jag vaknade x antal gånger inatt av barn som sprang i korridorerna på hotellet runt midnatt, sen va det nån jäkel som hade på sin mobil (eller va det nu va) på vibrator och den vibrerade i minst en timme med jämna mellanrum! Och det hördes väl som satan genom hotellets oerhört tunna golv och väggar. C hörde den också. Bilder finnes på FB i sinnom tid. Även ett litet klipp, är det tänkt. Just nu ligger sidan nere för underhållning av nåt slag. Ska det bli desto mer krångliga förändringar, måntro?

DYGNETS LÅT:

Det bästa med att läsa ESL (English as a Second Language) på ett Collage, är att det inte känns som en riktig klass. Det känns som en familj. En familj med en massa bröder & systrar från hela världens alla kanter. En av dessa systrar är Emma. Emma är fransk. Emma är 26. Emma är ingen Au Pair. Hos Emma kan man anförtro sig hos jobbiga dagar, jobbiga situationer som “invandrare” och hur svårt det faktiskt kan vara att uttrycka sig utan att bli missförstådd. För missförstådd, det blir man. X antal gånger om dagen, just för att man saknar ett eller två ord i en mening eller att folk bara tar för givet att man menar en sak, men menar nåt helt annat - och säger då det dom tror man sa till sin mamma, pappa, man, hustru eller whatever. Och sen är det ju det här med kulturen. Det man ser här i Amerikat, det man upplever här i Amerikat, är både bra och dåliga saker. Men det är dessvärre dom dåliga sakerna man fokuserar mest på, det är liksom enklare att klaga på hur något inte fungerar som hemma. För det är också då man verkligen förstår hur bra vi har det i Sverige. Det är både små och stora saker. För tro mig; Amerika är inte så ballt som man tror i sina drömmar. Men man anpassar sig, det gör man automatiskt. Men ibland, vid vissa situationer; så finns bara en tanke - Fyfan vad detta inte skulle ske i Sverige!

Något jag har märkt är att vi svenskar är oerhört mycket bättre på att formulera oss så att det låter snällt. Jag och Emma diskuterade det i bussen hem en gång att ibland är det så svårt att formulera en fråga på rätt sätt, så att personen som ska ta emot frågan tar det rätt - att man ibland tvekar på att ens ställa frågan överhuvudtaget. Det är så sjukt mycket ytligheter i de flesta konversationerna här. Det är så mycket please, nice to meet you, how are you och så vidare att man ibland nästan spyr. För man vet att ingen bryr sej ju, egentligen. Men det är inte det som är det värsta. Det värsta är röstlägena. Ibland är de svåra att tyda. Menar människan att hon är irriterad, glad, ledsen, arg? Totalförvirring ibland alltså. Då blir man osäker och känner sig missanpassad. Jag har ju då fått höra att “Oh, you talk such good english”. Jo, det kanske jag gör. Men ibland räcker det inte. Så jag ska väl egentlgien inte klaga, för hur mycket svårare är det då inte för Colombianer, Ukrainare eller Bulgarier som kommer hit? Ibland praatar jag svenska med mig själv, eller med baby E, bara för att ta en paus från Amerika ett tag. För det behövs. Ibland glömmer jag svenska ord. Det känns galet. Sen gillar jag inte att bli anklagad för saker jag inte har en gnutta att göra med. Det känns bajs. Då känner jag bara Bajs-Amerika, jag drar hem. Åtminstone i tankarna. Men sen kommer man på sig själv; Jag har ju inget att göra i Sverige ändå. Inte just nu. Stå ut, S, stå ut! Heja mig!

Jag & Emma ska se Sex & the City-filmen 2 tillsammans, va så säkra!

SLUTSATS: Sverige är bäst, ingen protest!

p.s Det sover en rockstjärna i vårat hus inatt! d.s

DYGNETS LÅT:

Jag va hos frisören igår. Sa att jag ville ha min utväxt fixad & lite olika ljusa/mörka blonda slingor i håret och att det ska se naturligt ut. Resultatet blev allt annat än vad jag förväntat, men jag gillade det ändå. Tror jag. Man får nog vänja sig. Jag är numer ljusbrun/mörkblond. Utväxten syns dock fortfarande så ska nog be henne göra om det. Vad tycker ni?

Det har inte kännts så bra ca 2-3 dagar tillbaka. Jag har ingen aning om vad jag gjort, eller sagt eller om det helt enkelt bara är så nytt & ganska jobbigt för oss alla tre. Med ‘oss alla tre’ menar jag mig och de två äldsta av bröderna E. Dom har svarat mig kort & kallt, talat till mig allmänt kaxigt &  inte lyssnat på mig överhuvudtaget under dessa dagar. Och idag gick det för långt, tyckte jag; när jag blev spottad på (med vatten ur badkaret). Händelsen var som såhär att jag bad lillebror E att ställa sig upp så jag kunde tvätta honom, så att han senare kunde leka vidare. Men, han bara retades med storebror E och de visade ingen som helst respekt eller uppmärksamhet. Därav gick jag emellan med mina armar och särade på dem och röt till lite (vilket jag tidigare varit väldigt försiktig med). Jag tror nog vi alla tre blev chockade och det va då det gick som det gick. Jag pallade inte mer. Jag gick där ifrån. När C frågade vad som stod på brast det för mig. Och jag grät. För så blir det, när man känner sig helt hjälplös och o-omtyckt. Och samtidigt börjar man tänka på Hem. Det är fa-an inte lätt ska ni vtea. Att ta hand om andras barn, andra som till en början är främlingar och barnen tvingas att lära sig lyssna på en tredje vuxen part i deras liv plötsligt. Och på ett helt annat språk, i ett helt annat land med en helt annan kultur; dessutom. Men det finns bara en sak att säga om detta: man växer i sig själv på ett helt annat sätt än man trott. Och det är väldigt positivt.

Igår va det sparkar och hårda slag i badet, så jag fick gå mellan det hela genom att dra upp lillebror E ur karet och storebror E fortsatte att retas så att lillebror E började gråta och ja, det va en hejdundrande scen redan igår. Så, idag va det min tur att släppa på tårarna. Och det behövdes. Verkligen. Senare kom de båda ner och sa förlåt, och dom menade det verkligen, de kramade mig hårt; speciellt storebror E. Jag fick även varsinn ros av dem. Man kunde inte annat än le. Till slut. Idag (innan allt detta hände) va vi och “firade” barnens 100:ade dag i skolan, genom att de hade lite olika kamper (stafett, dragkamp, tresteg, springa m.m). Ska lägga upp lite klipp på FB när jag har tid.

I övrigt är allt bra. I klassen fick jag igår höra av Mr. L att “Now that’s excellent english, class!”, efter att jag läst upp en mening och gjort om den till ‘present perfect’. I morgon är det ett litet test om Idiotimatic Expressions.

DYGNETS LÅT:

Idag va det en sån där dag då pojkarna baaara ville ha hjälp av mamma. Mamma skulle klä på dem, mamma skulle borsta håret, mamma skulle hjälpa dem med datorn, ect, ect. Ja, inte mig emot, desto mindre att göra för min del. Fast det är då man känner sig dum. Det är då man går och letar efter saker att göra. Plocka upp leksaker, disk eller vad som… eftersom babyn sover om mornarna (oftast).

Jag ska snart iväg till bussen och därmed skolan. Det är något surt att jag måste ta 11-bussen, men tar jag 12-bussen kommer jag försent med ca fem minuter till klassen som börjar halv ett. Men ja, jag får äta lunch och läsa min kära bok i en timme. Eller bara strussa runt på skolområdet. Sola lite, om vädret tillåter. Idag är det grått och molnigt. Tråkigt värre.

På lördag bokade C en tid hos frisören åt mig. Dax att göra nåt åt min ruskiga utväxt och slita toppar. Burr. Brukar ha håret uppsatt numer, men idag såg det faktiskt hyffsat ut nersläppt. Eller ja, ge det en timme och det ser förfärligt ut igen. Så är det ju alltid, i princip.

Nästa helg tar vi flyget till bergen i Utah! Ännu en delstat att räkna in!

Har fått en utmaning av Charlow

Jag ska tydligen berätta sju spännande (”spännande”) fakta om mig själv.

1. Jag föredrar att läsa böcker på engelska.
2. Jag kan (vågar) inte se skräckfilmer helt själv.
3. När jag gick i mellanstadiet spelade jag trummor.
4. Jag äger ett par högklackade skor.
5. Jag tycker det är kul/spännande/roligt att släktforska.
6. Det sägs att jag har en väldigt bra & blandad musiksmak.
7. Jag kan vara ganska glömsk och förvirrad.

Om du får denna awarden ska du :

- kopiera awarden på din blogg!
- länka till personen som gett dig awarden!
- berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
- välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till!
- länka till deras bloggar!
- lägg en kommentar i deras blogg att du gett dom denna award!

Jag skickar vidare denna utmärkelse till ; Dom sju som vill för jag orkar inte… sorry.

Sammanfattning Månad 2:

Hur många gånger har jag gått vilse?: 1, med Alina (i Chicago) som tur va.. så va inte helt ensam!
Hur många pizzor har jag ätit?: 2 hea & 1 “slize”:ar (3 hela & 3 slize:ar sammanlagt)
Hur många nya människor har jag träffat? (träffat som i haft en konversation med): 14 (+35 totalt 49)
Hur många gånger har jag gråtit?: 2 (totalt 3)
Hur många nya klädesplagg har jag köpt? (underkläder, skärp, mössor, halsdukar m.m räknas ej): 15 (totalt 27)
Hur många väskor har jag köpt?: 2 (totalt 3)
Hur många skor har jag köpt?: 2 (totalt 3, men har gett bort 1 par)
Hur många dejter har jag varit på?: 0.
Hur många delstater har jag varit i?: 1st, (Totalt 4; New York, Connecticut, Illinois & Arizona)
Hur många böcker har jag läst (På engelska)?: 200 sidor av 350 i 1 bok.
Hur många gånger har jag varit Downtown?: 0 (totalt 2)
Hur många kurser läser jag?: 1. (Engelska som andra Språk)
Hur många killar har jag kysst?: 0.
Hur många “Hot choclate with whiped cream” på Starbucks?: 3. (totalt 7)
Hur många kilo har jag gått upp/ner?: Vet ej, måste få tag i en våg. (+1.5 totalt)
Hur många utgångar?: 1, med Malin i Chicago.
Hur många drinkar?: 6st (Totalt 8)
Hur många “Hangovers”?: 1 (Totalt 1)
Hur många biobesök?: 4 (Totalt 5: The Blind Side, The Lovely Bones, It’s Complicated, Up in the Air & When in Rome)
Hur många katter har jag fått tillfälle att gosa med?: 1. (Shannons, totalt 2st)
Hur många gånger har tanken slagit mig på att åka hem?: 2 (Totalt 4)
Hur många gånger har jag varit sjuk?: 1 (Totalt 1)
Hur många nya orter besöktes? 2 (Totalt 9: Wien, New York, Stamford, Chicago, Evanston, Addison, Lemont, Scottsdale & Phoenix)