Sammanfattning Månad 1:

Hur många gånger har jag gått vilse?: 0
Hur många pizzor har jag ätit?: 1 hel & 2 “slize”:ar
Hur många nya människor har jag träffat? (träffat som i haft en konversation med): I runda slängor 35 st.
Hur många gånger har jag gråtit?: 1
Hur många nya klädesplagg har jag köpt? (underkläder, skärp, mössor, halsdukar m.m räknas ej): 13
Hur många väskor har jag köpt?: 1
Hur många skor har jag köpt?: 2
Hur många dejter har jag varit på?: 0.
Hur många delstater har jag varit i?: 3st, (New York, Connecticut & Illinois)
Hur många böcker har jag läs?t: en halv.
Hur många gånger har jag varit Downtown?: 2
Hur många kurser läser jag?: 0.
Hur många killar har jag kysst?: 0.
Hur många “Hot chocolate with whiped cream” på Starbucks?: 4.
Hur många kilo har jag gått upp/ner?: +1.5
Hur många utgångar?: 0.
Hur många drinkar?: 2.
Hur många “Hangovers”?: 0
Hur många biobesök?: 1 (The Blind Side)
Hur många katter har jag fått tillfälle att gosa med?: 1.
Hur många gånger har tanken slagit mig på att åka hem?: 2
Hur många gånger har jag varit sjuk?: 0
Hur många nya orter besöktes? 7st (Wien, New York, Stamford, Chicago, Evanston, Addison & Lemont)

Det är en sak som jag funderat ett bra tag på, tankar som kommit tillbaka till mig lite då och då, genom åren. Det där med att förkorta ordet ‘Okej’ till ‘OK’. Jag personligen tycker att OK är så otrevligt på nåt vis. Ändå gör jag det själv också ibland, helt omedvetet (eller medvetet). Jag skriver oftast alltid okej. Det är ju det man säger. ‘Okej’ när man lyssnar på någon och visar med sitt ‘Okej’ att “Jag förstår, jag håller med” eller vice versa. Men OK, eller ok eller Ok… jag vet inte. Det är nåt med den förkortningen jag inte gillar. Det är ju bara 2 bokstäver till liksom. Varför förkorta ett ord på fyra bokstäver? Man möter ständigt nya OK & Okej-personer och tanken slår mig var gång.

Jag är mer en Okej-person. Bara så ni vet. Min mamma är en OK-person, så även en av mina närmaste vänner.

DYGNETS LÅT:

Ibland drömmer jag mig fortfarande bort. Dit. Till det där huset på landet. Från sekelskiftet 1800. Till vita panelväggar, slitna möbler, zink och rosor. Söta tårtfat, änglar och doftljus. Lapptäcken och vita, stora, puffiga kuddar. En ommålad sekretär. Spetsgardiner och ljusa, stora rum. Där jag trivs som bäst. Åh. En dag. Jag bara ska.

Jag har kommit in i en läs-period igen. Börjat läsa Fearless FBI (som jag nämnt tidigare och velat göra så länge men inte fått tummen ur röven och gjort än). Och igår va jag med Ellen (en vän till värdpappan) & hennes dotter på lite söndags-shopping. Här i USA har dom förresten rea både innan och efter jul, för de firar ju Thanksgiving och då är det read efter det. Anyway. Vi spenderade över en timme inne i en megastor bokhandel. Jag sökte efter en bok som innehöll följande: kvinna på 17- eller 1800-talet, kämpar för nåt, eller genomgår nåt tragiskt, lycklig/olycklig kärlek, får gärna utspela sig i USA under inbördeskriget. Och inte för många sidor. Jag bad om hjälp, och ber man om hjälp får man vara beredd på att de hjälper en till 100% (eller försöker iaf). Han (som för övrigt va ganska het, damn att man inte hade kamera med sig, han älskade för övrigt Stieg Larssons böcker från Swe) googlade på dessa ord jag sökte, skrev upp titalr, författare, hämtade böcker, rekomenderade några själv, men nej. Han fann inte Den. Den boken liksom. Men, strax innan jag tänkte ge mig av, fångades min blick av detta omslaget (se bild nedan). Jag hittade Den!

In 1853, Carolyn Vinton is left alone and pregnant in Rio de Janeiro when her fiancé, abolitionist Dr. William Saylor, disappears. Grieving and desperate, Carrie is easy prey for William’s stepbrother, Deacon Presgrove, who convinces her that William is dead and offers to take her back to the United States and marry her to give her baby a father.

Carrie soon realizes that she has been betrayed at every turn by her new husband. Deacon’s father is a proslavery senator, and Deacon plans to use Carrie’s inheritance-not to fight slavery as he promised-but to support it. Carrie’s love for William and her powerful abolitionist views have never died. When she discovers that William is alive and fighting to bring the Kansas Territory into the Union as a free state, she escapes the clutches of her husband and joins him.

Their passionate reunion takes place in the midst of a violent civil war that will soon engulf the entire nation. As abolitionists and proslavers battled over the Kansas Territory, fire and fury sweep across the plains threatening to tear Carrie and William apart forever.

Igår blev det film och hemmakväll här hemma. Vi såg Julie/Julia. Helt ok film. Det här med att se film utan svensk undertext har både sina för- och -nackdelar. En annan kväll ska vi ha Swedish Movie Night och se lite Arn, Tomten är far till alla barnen och Beck-filmer. Ska bli kul. Måste hitta Pippi på de sju haven åt R med, han som bara ääälskar pirater.

Ikväll blir det Ensam Hemma 2 - Vilse i New York. Föräldrarna ska på bröllop.

- Why are you in differet colors? (Läs: Varför är du konstig?)
-Am I in different colors? (Läs: Är jag konstig?)
-Yeah, your legs are black and your face is not! (Läs: Ja, du är från Sverige!)

Ian, 6 år, Amerikanskt barn.

Vad heter strumpbyxor på engelska, btw?

DYGNETS LÅT:

Sov dåligt inatt. Vaknade titt som tätt. Drömde konstigt. Om mina katter. Gunnarsboskolan(?). M.m. Jag längtar fortfarande hem då och då. Stundvis. Men, då tänker jag mer; vafan ska jag göra hemma? Jag har ju knappast nåt jobb att gå till. Och jag får ingen lägenhet, eftersom det har jag inte råd med om man ska ha A-kassa. Nej, jag ska försöka bita ihop här borta och göra det bästa möjliga av detta år. Detta år, av mina ungefärliga åttio år som levande på denna jord.

Jag måste försöka hitta nån som vill haka på till South Carolina under semesterveckorna. Inte nödvänigtvis de hela två veckorna, men kanske 5-7 dagar sådär.

Jobbar 10 timmar både idag och imon. Onsdag halvdag, sen är det massa julfirande hit och dit. Amerikansk jul. Spännande.

DYGNETS LÅT:

Jag älskar downtown. Det känns… USA:aktigt. Det är så förundrande hur man från en dag kan vara så nere, för att vakna upp andra dagen och må toppen. Idag blev det downtown med första svensken jag mött här; Sara. Hon bor i Evanston vilket är ett ypperligt fint område. Hon bor i ett superstorhus precis vid Michigan Lake med egen strand. Det ni! (Bild finnes på FB i sinnom tid). Anyway. Vi käkade på Cheescake Factory och shoppade lite på Water Tower’s shoppingcenter. 7 våningar med affärer. Åter igen; det ni! Min favoritaffär hemma i Sverige är BikBok och jag har nog redan hittat min favoritaffär här i Staterna; Wet Seal. Love it! Senare mötte vi upp Skövdebon Sanna & Tranåsbon Malin. Mycket mycket mycket prat. På svenska, såklart. Så härligt! Senare åkte jag och Sara på bio i Evanston. Vi såg den nya med Sandra Bullock, The Blind Side. Och bara så ni vet, i Amerikat är det bara att gå in och ta vilken plats man vill. Så ja, det gäller att vara först Vilket vi inte var. Vi fick dela på oss och hamna ganska långt fram. Men, sköna stolar va det och man kunde halv om halvt ligga ner och se filmen. Som allt annat här, så va vita duken Big Size så det stod härliga te!

DYGNETS LÅT:

Jag grät igår. Av olika anledningar. Och det behövdes. Det är rätt så konstigt egentligen. För jag har knappt kännt nånting över detta hela; det med att flytta till ett helt nytt land, inte känna en enda person,  bo och jobba hos personer man aldrig träffat förut. Jag har varken varit jättejätteglad, eller jättejättenervös, vilket man tycker att man borde vara. Men. Nej. Jag tror jag grävde ner dom innuti mig själv nånstans. Och så kom allt fram nu. Allt på en gång. Det är så lustigt, då jag i vanliga fall har ganska lätt med att visa mina känslor, på gott och ont. Som igår då, på mitt första Au Pair möte. Jag hade inte träffat en enda annan Au Pair på två veckor och jag började ju som sagt känna mig lite ensam. Det va en person där som frågade mig om jag inte va ‘homesick’, eftersom dom flesta brukar vara det i början. Men nej, jag har inte kännt nåt sånt än. Förrän igårkväll. Då allt bara blev fel. Missuppfattningar. När man försökte göra rätt, men det blev fel. Då. Då är man den där lilla flickan igen, som längtar efter att få krypa upp i mammas famn igen och bara gråta. Man kände det som att man skulle lätt kunna ta första bästa plan hem och bara komma hem till Lilla Landet Lagom, träffa alla vänner som man lämnat för ett helt år. 365 dagar. 52 veckor. 12 månader. 4 kvartal. Så, kom alla känslor fram; Jag saknar mina katter nåt fruktansvärt. Jag saknar svensk mat, svenska tider, ICA, Godisfabriken, A6, min bil, mitt jobb, mitt rum. Mamma, pappa, vänner. Jag saknar närheten. Närheten till det trygga. För nej, allt är inte bra här borta. Allt blir inte bra med en gång. Man måste bygga upp en helt ny slags trygghet att luta sig tillbaka på, och allt vad den tryggheten innehåller. Allt som inte är som hemma känns främmande och man måste liksom se på saker på ett helt annat sätt. Ja, jag är i USA och de flesta tycker det är superhäftigt. Men nej, häftigt är inte det första ordet jag för egen del tänker på; det är ganska ansträngande. På alla sätt och vis. Då gråter man. Och blir liten. Så liten, på jorden.

Vill tacka er tjejer som fick mig på bättre humör, för stunden, igårkväll. Vi har alla varit där; Den Nya.

Allt är så nytt och man blir lätt förvirrad. Jag hoppas det blir bättre med tiden.
DYGNETS LÅT: