I fredags röjde jag & Olofsson som sagt arslerna av oss inne på O’Learys. Igår, lördag, var det förfest på öster med Tjejerna, och sedan utgång på Karlssons. Oerhört trevlig kväll det och! Det är stället för de socialas socialitet, må jag säga. Hur fint är det inte att bara rycka tag i ens arm när man går förbi och bara säga “Wow, alltså wow!” för att sedan vidare smådiskutera vart man är ifrån, säga 3 bra saker om sig själv och lägga åldern åt sidan. Att bara vara. Bara vara trevlig och ha en allmänt kul kväll. Komplimanger kan man aldrig få för lite av. Och ge bort dessutom. Se hur dom tar åt sig av alla ord, blickar. Men inget mer än så. Det räcker så liksom. Jag nöjer mig, går hem och bara ler.
Jag har fått jobb. Genom att sitta hemma på min röv och bli uppringd och erbjuden jobb. Sånt händer inte enligt arbetsförmedlingen. Men visst händer det, lyckligt lottade, eller olottade (beroende på hur man vill se det) människor. Men det hände mig. Där fick jag allt serverat på silverfat minsann. Det är så det ska va! Det bästa med FLIT AB är att det är bara 2 veckors uppsägningstid, så när jag fått datum till USA är det bara att säga upp sig i lagom tid. Jobbar nu alltså på Kongsberg igen, genom bemanningsföretag (heja lönen!) fram tills jag drar.
Väntar även på att min nya familjemedlem; Fuji FinePix s1500 - ska komma hem snart! Jag känner mig halvt om halvt handikappad utan kamera.
Igår blev det utgång med Olofsson. Tre ord & ett blåmärke på axeln: Redigt svinkul kväll!
Just nu håller SI på att gå igenom min online-ansökan jag gjort. I och med att jag är nästan klar, så kan vi nog boka en muntlig intervjuv i Jönköping i nästa vecka. Då ska jag även betala för straffrihetsbevis till Rikspolisen och efter det - POFF - så ligger min ansökan öppen för familjerna i USA att läsa om mig och förhoppningsvis höra av sig till mig. Efter det kommer allt gå ganska snabbt. Man kanske pratar med ett par familjer innan man känner att det klickar och man tackar Ja till en familj, men när man väl gjort det, så bär det av till Stockholm och Amerikanska Ambassaden för att få sitt visum på ett år. Sen bestämmer man datum med familjen för avresa, och då är det bara countdown fram tills dess. Och när den nedräkningen börjar ska jag planera in en värsting avskedsfest! De inbjudningarna kommer jag skicka till folk via FB i sinnom tid. Vänner, närmre bekanta, arbetskamrater - håll i er för årets fest väntar runt hörnet!
Jag har även fått veta vilket hotell vi ska stanna på de 4 första dagarna när vi går på Au Pair-skolan i NY. Holiday Inn Stamford Downtown heter det, och ligger såklart i Stamford, bara nån mil utanför NY.
Hjälpte min vän E häromdagen med att svara på lite frågor innom socialpsykologi, det va en slags undersökning och jag ställde upp som “utvald” (Läs: frivillig). Hennes medpartner i arbetet tyckte att det var en väldigt intellektuell person hon fått tag på, haha! Jag älskar ju verkligen det här med hur människan tänker! Sån är jag, helt enkelt!
Kognitiv teori är hur vi påverkas av våra tankar. tänker man negativa tankar blir man
negativ och uppfattar allt kring oss negativt. Hur ställer du dig till detta?
Negativa tankar är sällan bra. Varken för en själv eller medmänniskorna, oavsett situationen. Det är dumt egentligen hur enkelt det är att tänka och vara negativ, och hur mycket svårare det faktiskt är att tänka och vara positiv. Oftast tar negativiteten över det positiva, umgås man då med en person som ser mycket negativt på livet och därtill, smittas det lättare av på den positiva personen - än tvärtom. Alla människor är egentligen negativa, mer eller mindre, och vi använder vår negativitet på olika sätt. Dock, så inser nog inte alla att de kanske är lite för negativt inställda, då de själva tror att det är positivt att uttrycka sina känslor om allt i alla områden. Har man gjort åtskilliga försök med att både förstå sig på en sådan person, och försöka få personen i sig att förstå hur misär på positivitet den faktiskt är, då är det bäst att hålla sig till människor som lyfter upp en i livet, inte trycker ner en. Som sagt, en del människor väljer att bara se det negativa i en situation eller handling. Medan andra, som jag själv, ser det mer som; det finns inget ont, som inte har nåt gott med sig.
Tycker du det är så att om man börjar tänka negativt att det blir en spiral där man kör sig själv mot botten? Att man kan vända en depp-period med att börja tänka positivt.
Allt beror på handlingen i sig. Det är lättare att tänka negativt när man varit med om samma saker åtskilliga gånger. Kanske att en person ger upp hoppet totalt att hitta kärleken, då denna blivit sårad, gång på gång. I en sådan situationen tror jag att man verkligen behöver nå botten, för att först komma upp igen. Den bottnen kan vara olika från person till person, just beroende på hur mycket positivitet man som människa tillåter sig att ha. Depp rimmar på pepp - och det är den medicinen man behöver en rejäl dos av om man hamnat i deprimeringsfasen. För en fas är det, tror jag. Man kan tycka att allt går under, när det i själva verket bara håller på att gå över, just i samma stund.
Kan du känna igen dig i att du har vissa omedvetna och medvetna stereotyper, nämn någon? Och att du läser in vilka egenskaper de här personen kan ha utan att du ens träffat dem personligen?
Många gånger vill vi människor inte ha förutfattade meningar om andra, men desto oftare visar vi också att vi har det, kanske helt omedvetet. Oftast tror jag att de kryper fram som en slags försvarsmekanism i en viss situation där man finner handlingen obekväm; man måste ju skylla på något! För jag menar, hur enkelt är det inte att faktiskt dra alla punkare med tuppkam och nitar - eller alla skinheads med bombarjackor och stålsätta över en och samma kamm? De är samma galna pack. För att inte tala om 2000-talets Emo’s? Det är så enkelt att döma någon för dess yttre. Vi kanske gör det av ren lathet eller för att vi tycker att vi har rätt att ha en orsak till att inte lära känna denna personen över huvud taget. ”Han är ju Emo, då är han sån, det är såå inte min typ att umgås med!”. Med rätt inställning till livet, en någorlunda matchande musiksmak, tycken och tankar och allt där emellan, skulle likaväl en Miss Emo & Herr Punkare kunna vara lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Faktiskt. Jag menar, vem är dummast; personen som tror att IQ sitter i hårfärgen, eller den som faktiskt trivs med att vara ljushårig?
Attributionsteorin säger att vi ibland ger andra människors handlingar en förklaring för att göra det enklare för oss själva att förstå varför de har gjort handlingen. tex om en pappa slår ett barn så kanske vi tolkar detta som att han själv blivit slagen som barn och detta är förklaringen till hans handlande. Är detta något du känner igen? När har du själv använt dig av detta för att förklara något?
Det där gör vi nog dagligen - undrar varför en människa säger si, eller gör så i diverse handlingar, stora som små. Ens egen förklaring är ju alltid bäst, tycker man. Tidningar är dock ett stort exempel på en icke-intellektuell mediagrupp som kan fånga oss oerhört lätt i deras våld .Med deras stora rubriker och temporära faktainnehåll i dess artiklar, är det enkelt för dem att få oss att hålla med om allt som står i en artikel vid just det tillfället, även om kanske själva mordutredningen är långt ifrån klar. Vad bryr vi oss om det för stunden? Han har våldtagit henne, vi är jätte arga och har inte en tanke på att stanna upp, tänka efter, eller ens ta reda på vad denna mannen har till sitt försvar för själva handlingen.
Kognitiv dissonans är när man hittar undanflykter för sig själv när man vet att man gör något fel. som att man fuskar på ett prov men förklarar det med att det är okej för att man ska inte göra det nästa gång och alla andra gör det också. har detta hänt dig? När? Varför?
Det här tror jag är vardagsmat för de flesta. Det är ytters enkelt att säga åt sig själv att “det regnar ju faktiskt” (Man har då en bra undanflykt till varför man ska ta bilen till affären, istället för att gå). Paraplyet ligger i byrålådan och gummistövlarna står i klädkammaren. Enkelt att ta fram, men av lathet väljer man bilen till affären och köper sin liter mjölk som fattades till middagen. En annan undanflykt som jag tror är vanlig är “jag gör det imorgon, jag vill inte missa detta programmet på tv”. (Jag har min bestämda städdag just idag, men det är ju så svårt att slita sig från detta braiga tv-programmet). Man är nog antagligen lika lat dagen efter, då är det ju den spännande fortsättningen på tv-programmet. TV-tablån styr tiden för dina favorit tv-program, då kan man ju dock klicka på “Rec”, men då kommer följd-undanflykten “Det är ju inte lika roligt att se efteråt”. Hur lång tid det tar att städa på ett dygn bestämmer latheten hos människan själv.
Dagen har tillbringats i Falköping med min käre mormor. Jag drog med henne på “Släktforskarnas Dag” som hade utställning från alla Sveriges hörn i Frejahallen i gamle Falsketa. Sverige må ha många hörn, men man kan ju tycka att grannorten Tidaholm borde kommit dit, och det va det jag helst ville se och kanske köpa häften och böcker ifrån. Vi gick nog runt 2-3 gånger, innan jag till slut frågade någon vart de höll hus. Och ja, de höll inte till nånstans. En aning dåligt tycker jag. Men, Falbygden va ju iof där och Västgöta-rötter. Snackade även lite med Landsarkivet i Göteborg om hur man skulle gå till väga med dessa oäkta barn som inte har nåt namn på sin fader. Mormor köpte en skiva med Yllestad-Vistorp Sockenutredning, lånade med mig skivan hem och fann Soldaten Lars Käll med hustrun Matilda på ett foto, utanför sitt Soldattorp i Hallebacka, Yllestad (se nedan). Jag själv köpte en bok - Släktforskningens Mysterium - av GenLine (där jag har mitt kyrkboksabonnemang) och ett klassiskt familjespel. Innan hemfärd åkte vi upp till Mösseberg och fikade. I bilen hem säger mormor världens klockrenaste sak, rent spontant (Läses med Västgöt-dialekt, som den Velingainföding hon är): “Du får skaffa dig ena Tidahôlmare, tös… Eller ta med deck en Amerikanare hem!”
Jag befinner mig i ett kameraval. Mellan dessa två. Halvsystem, som den jag hade förut. Ingen klumpig helsystem, men heller ingen enkel ofunktionell “partykamera”. Mitt emellan liksom. Smidig att ha med sig, men ändå med fler funktioner än en vanlig… Min kära Canon A610 har gjort sitt nu. Men ja, det är verkligen dax att uppdatera sig…
Detta är en sån där händelse som var betydligt roligare när man var med, but here we go;
Heed & Käll sitter i Matizen hem från stan.
- Hörde du? (K)
- Nä… vadå? (H)
- Det typ tjöt till… (K)
- Jaha? (H)
-Ja… Det lät typ som… som när man ringer till en fax från en telefon! (K)
-Hmm.. Jaså… (H) Tystnad.
-Hmm, jag nynnade iof lite till musiken förut, det kanske va det du hörde? (H)
Efter det, gapskratt hela vägen hem. Sandra “Faxen” Heed. Nya smeknamnet, haha!
Jag har ångrat mig. Texas är inte högst på listan längre. South Carolina har tagit den placeringen. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Speciellt Charleston - staden är som gjord för mig! Amerikansk historia så det står härliga te! 1800-tals & tidigt 1900-talsstad. Och så vill jag ju besöka State Museum. Ah, vill dit, vill dit, vill dit! Men jag ska inte hoppas alltför mycket, det är trotts allt familjerna som styr vart man hamnar. Men man får ju ha önskemål. Men läste faktiskt om en familj som hade sökt till samma institut som jag; de hade en son på 9år och hela familjen var väldigt musikaliska. Pappan spelade i nåt band som åkte på turnéer som förband till diverse olika artister/band. Man fick som Au Pair följa med när sonen hade ledigt. Hur ballt vore inte det?! Stod dock inte vart i SC de bodde, men det spelar ingen större roll. Sen vill jag till BOONE HALL PLANTATION; där Nord & Syd spelades in, bl.a. De har lite olika evegemang, men jag vill helst se detta!
Definitionen av smarthet är ett oerhört brett koncept. I en viss handling kan en person anses som smart, medan en annan kan ses som osmart. Det kan gälla val i livet, en viss ordning man ska följa eller rentav spel med kunskapsinnehåll. Jag själv bryr mig inte så värst om exempel politik, krig och andra världsfrågor. Det kanske kan ses som att jag är egoistisk typ. Jovars. Men jag ser det faktiskt såhär; så länge människans starka vilja och tron på någonting (jag menar såklart religioner) inte är överens, så kommer krig alltid att finnas. Det finns folk som vill kriga. Det finns folk som bara vill ut och slåss på krogen. Jag vill inte blanda mig in i det. Därför tycker jag ingenting. Inte heller i politik. Jag är så neutral man kan bli. Eller osäker, enligt andra. En del tycker att rösta blankt är förskräckligt. Jag tycker det är mer förskräckligt att rösta på nåt “bara för att”. Jag är liksom varken helröd eller helblå. Jag är snarare lila. Och en gnutta grönt. Salig härlig blandning. Men, man kan ju inte vara bästis med Sahlin & Reinfeldt samtidigt. Det säger ju sig självt. Därför avstår jag. Håller mig utanför. Sen får jag helt enkelt skylla mig själv. Det är ju helt upp till mig.
Jag har aldrig varit bra på att plugga. Det är inte min grej, helt enkelt. Jag hatar när människor säger till mig vad jag ska göra. Hade jag alltså en läxa, sket jag oftast i den. Inte för att det var ointressant, utan för att jag mer eller mindre blivit tvungen att slutföra det hela. Jag är mer den som tror på självlärning. Är jag intresserad ut av något eller någon, då tar jag reda på saker, i min egen takt. Man skulle kunna jämföra förteelsen när ens mamma ber en att städa rummet, med en sån där lite arg ton; och man precis bara några sekunder innan tagit beslutet att själv röja upp. Men då, ja då föll allt som hette städa bort ur tankarna med ens. Just för att man blev tillsagd. Allt handlar om intresse. I vissa områden har jag mer intresse än i andra. Och där kom politiken fram igen. Men, tack vare media så tvingas man memorera vad vissa personer heter och vad de utför; i politiken, sporten, musiken, filmerna, länderna m.m, m.m. Det har alltid slagit mig hur otroligt det är vad mycket skit vi människor får plats med i hjärnan. Vad man lägger på minnet liksom.
Människans tänkande är väldigt intressant. Jag vill inte påstå att jag är såpass psykologiskt intresserad att jag vill lära mig resten utav reptilhjärnan och vad Freud hade att säga om ditten och datten; utan jag håller mig till mina egna teorier. Sandi-teorierna helt enkelt. Jag kan vara en djup lyssnare, samtidigt som jag kan vara en djup talare. Men jag måste oftast få bearbeta det jag fått höra på egen hand, först, för att kanske sedan komma med de goda råden jag faktiskt kan ge. Jag är en vis person, sägs det. Och det må hända. Samtidigt som jag kan vara knasig, rolig, tråkig, smart, osmart… you name it. Allt beror ju på situationen. Men, det var ju som jag och min vän T diskuterade häromveckan; man beter sig lite olika och tar fram lite olika personligheter beroende på vilka som finns omkring en just då. Och han höll helt med om det.
Så, sen fick man höra en grej. Av en vän till en vän till en vän. Så är det ju alltid. En anledning, kan man väl kalla att det var. Finns säkert fler, men det var i alla fall denna jag fick höra. Jag är tydligen en väldigt osmart person; blåst hette det visst. Inget bra första intryck någon vill ge. Men för en del räckte det så. Jag skulle vilja kalla sådana personer extremt kräsna. Deras ram med innehåll av personlighetsdrag måtte vara oerhört begränsad. Och varför begränsa sig, när man kan vara öppen för möjligheter. Tycker ju iaf jag. Men, sån är ju jag. Det sägs att det tar i snitt 90 dagar att lära känna en person. Det kanske kan stämma, om inte längre. De som väl känner mig höjde också på ögonbrynen en aning när de fick höra det här. Men, jag önskar dig verkligen all lycka att hitta den där oerhört begåvade smarta personen du är ute efter. Det som är lite lustigt är att han tycks då inte välja sina vänner med samma omsorg. Jag syftar, och tystnar.
SLUTSATS: Antagligen var denna person helt enkelt “för smart” för att ens komma på tanken att lära känna mig på riktigt?
Min kamera strejkar. Den startar visserligen, men bilden är helt svart. Tar man en bild blir även den svart. Tidigare bilder i minneskortet finns dock kvar och visas som de ska. Vad fan kan ha hänt? Den fungerade ju förra helgen iaf! Jag typ kan ha tappat den nä’r den låg i min väska för några dagar sen. Men kommer inte ihåg exakt… Men jag menar, jag har typ tappat den i asfalten och sånt förut, och då hände ju inte ett skit?! Så, detta kan väl ändå inte bli slutet för min älskade kamera, bara sådär? Blir till att åka till stan i veckan och se om nån fotoaffär kan fixat’. Kan ju ta det samtidigt som jag hämtar mitt nya pass. Jag måste ju ha en fungerande kamera i USA! Vet inte redigt om jag kan köpa mig en ny. Återstår att se när lönen kommer.
Igår blev det födelsedagsfest för F. Alltid lika kul att köpa presenter te han. Han blev oerhört sexig i plastlösnaglarna må jag säga! Eftersom min kamera som sagt strejkar så har jag inte ett enda kort att lägga upp på FB, det får andra göra helt enkelt. Framåt 1-tiden kände jag mig väldigt trött och eftersom mina sovkompisar var uppe i varv med Singstar så beslutade jag att moster helt enkelt fick hämta hem mig till M-sjö istället. Det va i övrigt en helt ok kväll!
Det kändes som att hur många som helst frågade mig hur det går/gick med… vi kan kalla han för Q. Och jag har verkligen inget direkt svar på det, mer än att jag har ju sagt det jag sagt. Sen är det upp till Q. Men, nu har jag verkligen bestämt mig för att göra USA, sen vad som händer innan, under tiden och efter återstår att se. Men jag ska dit, oavsett. Och jag tänker inte involvera mig i nåt större dessförinnan.
HEJ DÄR!
Detta är en blogg som läses på egen risk. Den kan vara allt ifrån blodigaste allvar, filosofiskt tillgivande, till ironiskt rolig, men framförallt så är den 100% Sandi. Jag bor i M-sjö, som ligger i Västergötland. Ägare av Ragdollkatterna Claudia & Valentino, hittat min själsfrände S - som oftast som alltid får mitt hjärta att att smälta, eller rentav hoppa över ett slag. Jag delar hobby med pensionärerna; släktforskning, skapar med scrapbooking, kopplar av med spännande böcker, facineras av heminredning, njuter av musik och älskar sega ostbågar! Och vad som än händer - HEJA LIVET!
