Det var knappast förvånande att det fanns väldigt lite att göra idag på KA. Det blev till att byta kostnadsställe till 141 och småfixa med saker. Plastsaker. Plastjunta. Ja, det döpte jag det hela till, till slut. Jag, Helene, Carina och Björn. Vi spelade även in ett “Jag må du leva” till Glenn, som tydligen fyllde år idag, och skickade iväg i sms 7.10. Haha! Mycket snack och lite gjort, men 3,5 timme blev det ändå. Vidare till stan. A6. Shoppa. Hittade Heeds boktips: Dumpa honom! (He’s just not that in to you-filmen) någon slags dragningskraft i mina händer fick mig även att införskaffa Kärlek - Hur fan gör man? Jag älskar böcker som säger sanningen till mig med en sån där sarkastiskt rolig humor.
REVOLUTION: HÖR & HÄPNA: SANDI HAR KÖPT LÄPPSTIFT! Jag är nu läppstift-ägare! Det är stort! Heja! Idag har jag så stor självkänsla att mitt självförtroende tillåter mig att säga: Jag älskar mig själv!
Mitt liv är helt ok. Ja, faktiskt. Men å andra sidan, hur mycket har jag levt? Jag är unga 24 år i år. Vad har jag gjort i mitt liv, egentligen? Jag gick inte ens på skolbalen. Om det är år i mitt liv jag önskade hade varit annorlunda, så är det väl kanske just gymnasieåren. De är inga att skryta om. Men, det är ju inte mitt fel att klassen man råkade hamna i va ett gäng för sig, så att säga. Jag har inte hoppat bungeyjump, kommer förmodligen inte göra heller då jag får svindel av att bara stå på en stol. Jag har gjort Lisberg åtskildiga gånger, Skara Sommarland, Astrid Lindgrens Värld, Kålmorden, Gröna Lund, Stockholm, High Chaparall… you name it. Jag har gjort mina resor… Cypern, Israel, Egypten, Kreta, Turkiet, Bulgarien.
Men inte USA. Jag är arbetslös återigen om 1,5 vecka. Jag får återigen vara hemma och göra inte-ett-jävla-skit och leva på mina ruttna A-kassa pengar. Sommaren är så svensk som den kan bli. Kärleken ger inget napp för tillfället. Jag vet fortfarande inte vad jag vill “bli när jag blir stor”, så att studera seriöst är ytterst tveksamt.
Men. Kanske. Kanske kan jag bli ett års livserfarenhet rikare. Någon annan stans. USA. Leva amerikanskt i ett år. Skratta bort alla fördommar om våldträkter, vardagsmord, pistol i nattduksbordet, m.m som media så kärt har gett oss bilden om USA åt oss.
Kommer USA klara av en Sandi? Kommer Sandi klara av USA? Den som lever får se… Men nyheterna fick mig sannerligen nåt att tänka över. Om och om igen. Jag lockas, samtidigt som mitt fega jag träder fram och hånar mig att “Det skulle du aldrig våga göra!” Men, bloggar som den här väger över mitt beslut en hel del, och det åt det rätta hållet; USA-hållet! Och vad är ett år jämnfört med 80 år? Oj, vad jag ska skryta för mina barnbarn sen! Fast dom kommer säkert skryta om sina resor till Mars, eller nåt sånt.
Den som lever får se, jag säger då det… HEJA LIVET!
Jag vet, vi gör en historia om Kalle Anka där det är olaglit att ladda ner, det kanske når ut bättre till dagens ungdomar och kanske får dem att fatta allvaret i FRA-lagen! Ja, fy på dig, Kalle! Undra vad som kommer härnäst? Ska han lära oss att källsortera rätt?
Äntligen gratis Spotify-invite! Det kom inte en dag försent. Hela kvällen har gått åt till att göra en (nej, två) playlist’s. En som jag döpte till Vardagligt, och en till Softisch. Jag är än så länge bara på bokstav G. Finns ju massor! Listan lär bli en halvmil lång. Det dumma när man ska söka och lägga in så mycket på en gång, är att bredbandet muppar sig och jag loggas ut och in hela tiden. Irriterande till tusen.
Tack C min vän, för all hjälp!
Skulle sitta fint om mamma kommer hem med några tusen från Bilbinogon ikväll. Desto bättre om hon visar sin givmilda sida och delar med sig till behövande (aka jag själv).
Lördagen kom. Leendet kom. Fast även en rynka mellan ögonbrynen. Haha. Ja, jösses. Heja livet! Lite !!! och mycket ??? Jag vet vart jag står. Jag vet vad jag sagt. I det hela. Mitt leende tyder på att jag finner det hela en aning humoristiskt-pinsamt-spännande. Man tror folk har förväntningar, som folk inte har. Och tvärtom. Då blir det som det blir. Haha. Där kom leendet igen.
Tjejkväll. När ett gäng töser samlas sådär på en fredagskväll, med mat, vin och gottigt tillbehör. Då kacklas det om allt mellan himmel och jord. Och då menar jag verkligen allt. Det är blod, det är svett, det är tårar; som träder fram. Mycket samtalsämnen på B. Bajs, bögar, bebisar och boys. Det börjar oftast mycket mjukt och övergår i skämt, som sedan blir allt djupare och djupare när småtimmarna närmar sig, då boxen lämnar ett eko efter sig. Och det är då man känner den där känslan. Väggarna som växer upp mellan oss. De starka banden. Man vet att vad man än säger stannar det i de lyssnandes öron. Det är en känsla av lycka och olycka. På samma gång. Man får ur sig det olyckliga man haft innom sig. Stenarna ramlar från axlarna. Lyckan tas emot genom förtroenden som heter Heed, Gyllensvaan, Lindqvist, Olofsson och Käll. Lindberg fattades tyvärr.
Det är mycket sex på jobbet nu. Och det i tal den psyikiska vägen. Inga aktiviteter den fysiska vägen. Det enda man kan tänka sig att sätta på, på jobbet är P3 och det håller jag mig till. Idag fick jag iallafall den ärade titeln Sexologen. Ja, men det är ju så. Sex är ett evigt samtalsämne, trevligt dessutom.
Den äldre generationen Käll har precis varit på besök. Jag lovar att det var för att dom kände lukten av mammas bakning ända till Sandhem och sedan skyllde på “vägarna förbi”.
Idag ska jag lägga mig åtta. Sitter jag åtminstone här och skriver nu iaf. Sen blir det väl likt förbannat klockan tio eller elva nånstans där emellan iaf. Som alltid. Men det vore skönt. Jag orkar inte vakna som en annan zombie för femte gången denna veckan. Sova lite tv, som min kära far brukar kalla det. Ladda med lite “8 simple rules” följt av “Sex & the City” på min numera favoritkanal; Comedy Central.
I morgon är det fredag och en inledning till helgen. Den ska spenderas hos Heed för en tjejkväll med vin (pass på det!) och en massa kacklande.
På lördag har jag förhoppningsvis nåt att se fram emot.
På söndag hoppas jag att jag vaknar upp med ett leende på läpparna. Sen vore det ju förståss inte fel om någon bara råkat föra över en kvarts miljon kronor till mitt konto och låter mig behålla dem. Kanske också att Reinfeldt klivit av sin position frivilligt och det börjar ske lite förbättringar och rättvisa i detta avlånga land. Man ska ju faktiskt leva på hoppet, säger dom.
De som känner mig väl vet att jag är en tänkare. Och att jag är en mästare innom området. Alla är vi lite sådär extra bra på nånting och just Att Tänka är helt enkelt min specialitet. Men jag gillar det också. För man kan styra och ställa hur man vill i ens hjärna utan att någon vet, hör eller märker av nånting. Och skulle någon mot förmodan göra det, så kan de åtminstone inte ändra på scenerna som spelas upp i mitt lilla huvud.
Med risk för att aldrig kunna se en del folk i ögonen igen, då majoriteten av mina läsare genast kommer veta vem jag syftar på i nästa mening (med tanke på den lilla kommun man bor i och vem som helst tar åt sig äran att vara djungeltelegraf)… but, here we go. Jag tänker på han. Ja, det gör jag. Och sorry, men jag tänker inte lämna ut några smaskiga eller mindre smaskiga detaljer. Dom behåller jag för mig själv. Jag vet också att jag är ganska bra på att skena iväg, ibland ganska långt. Men så länge det gör mig glad för stunden och får mig att le, är jag nöjd och belåten. Det är det som är så bra med att fantisera. I fantasin kan vad som helst hända och tiden går fort. “Oj, klockan blev visst 15, dax att stämpla ut”. Men ja, det är såklart verkligeheten man ska leva i. Och försöka fokusera på nuet och allt sånt där. Men jag menar, en optimist som jag ser även ljuset tränga fram i vilket bäcksvart mörker som helst. Vad som än händer, när det än händer och var det än händer. I livet.
Tredje veckan av den fjärde och det rullar på finfint. Igår fick jag dessvärre i uppgift att klistra på svarta små lappar på vita små plastgrejer på övrig montering, eftersom det var kris. Jag fick lämna mitt kära EUCD frammåt frukosten och efter 800 klisterlappar blev klockan 14, då fick jag nog och fjäskade för Helene att det borde ju faktiskt räcka nu. Och det gjorde det. Idag märktes det dessutom att herr Oskarsson var tillbaka från Cypern - med eller utan svininfluensa - triggade han upp hela laget med den något sexrelaterande humorn. Även kallat Kongsbergshumor. Idag har vi alla fått lära oss att på Kongsberg hör man det man vill höra. Låt mig berätta…
Två högre uppsatta män går förbi i gången och ropar till Oskarsson “Vad du skriker!” (Vilket är en ren ram sanning, han är ganska expert på att göra sig hörd över hela fabriken, i princip). Oskarsson svarar självklar röst “På snoppen?”. Förklaring följer och Jejja brister ut i skrattattack. Det visade sig att Oskar sson hade hört “Vad det svider!”. Och han undrar om det är snoppen som svider på den högre uppsatte mannen, såklart.
Klockan blir sen 15 och dags för utstämpling. Peffe lovar återigen att han inte ska försova sig tills imorgon och han lovar att komma prick klockan sex. Jag säger åt han att: “Säg inte att du ska komma klockan sex, säg klockan nio, då kanske du rentav kommer i tid”. Lite omvänd psykologi sådär. “Vi säger väl elva då”, tycker Peffe. “Då kommer du garanterat vid sex”, menar jag. Annika som står sist i utstämplingskön hörde det som att jag frågade om Peffe skulle ha sex. Rent allmänt.
Som sagt; på Kongsberg hör man det man vill höra. Och detta är historier som är snäppet roligare vid själva upplevelsen. Men så är det ju alltid.
HEJ DÄR!
Detta är en blogg som läses på egen risk. Den kan vara allt ifrån blodigaste allvar, filosofiskt tillgivande, till ironiskt rolig, men framförallt så är den 100% Sandi. Jag bor i M-sjö, som ligger i Västergötland. Ägare av Ragdollkatterna Claudia & Valentino, hittat min själsfrände S - som oftast som alltid får mitt hjärta att att smälta, eller rentav hoppa över ett slag. Jag delar hobby med pensionärerna; släktforskning, skapar med scrapbooking, kopplar av med spännande böcker, facineras av heminredning, njuter av musik och älskar sega ostbågar! Och vad som än händer - HEJA LIVET!
