Ja, jag gillar den. Starkt. Härligt beat.

Petter - Min klick

Det handlar om lust och tid. Det är därför och varför jag inte har bloggat på ett tag. Samtidigt som det händer så mycket omkring mig, händer det också så väldigt lite. Semestern är slut. Sommaren likaså. Hösten kryper sakta men säkert fram och allt är lite halvt deprimerande. Kallt och mörkt. Kylan. Äckligt. Och vad händer mer i livet? Arbetet har börjat igen. Samma gamla rutiner. Och nej, egentligen har jag inget att klaga på. Så jag skippar det. Jag är ju den som ser det lilla i det stora. Varje dag har något speciellt att bjuda på. Faktiskt.

Det finns en mening med allt.
Även uppsägningar på jobbet.
Torsdag. Då får vi veta.
Ris eller ros. Bu eller Bä.

Om ca en vecka är det iaf Bulgarien som gäller.
Under tiden kan allt annat kvitta.

THE PROS:
· Man kan säga saker som man menar, men inte skulle våga säga i nyktert tillstånd
· Man känner av ett gött rus, om man har tur
· Man har kul, allt blir plötsligt väldigt roligt
· Man kan samtala och komma fram till saker och ting lättare
· Även om det är kallt ute, fryser man inte
· Allting är plötsligt väldigt enkelt och självklart
· Det blir alltid roliga bilder om en kamera finns framme
· Man kan skratta åt varandra och med varandra
· Man dansar plötsligt asbra
· En bål spetsat på Jäger tycker man är jättegod

THE CONS:
· Minnesluckor
· Tidsuppfattningen blir dålig
· Man kan börja sluddra
· Man kan säga saker som man egentligen inte menar
· Man kan spy ner någons kök
· Man har inte riktigt koll på vart man är
· Man kan bli väldigt arg eller väldigt ledsen över något eller någon
· Man blir kissenödig ofta
· Man kan få det svårt med balansen
· Man kan missa viktiga detaljer i olika situationer
· Man hör en massa saker, men kommer inte riktigt ihåg vad

SLUTSATS ALKOHOL: Sup och svälj, trevlig helg! Heja livet!

Dygnets låt: Kardinal feat. Akon - Dangerous

Idag frågade en nära vän till mig om jag aldrig är ledsen eller deppig. Och det slog mig, att ja kanske. Kanske var det ett tag sen jag var riktigt nere. Men såklart jag kan vara nere jag också. Men just nu har jag väl ingen större orsak att vara nere, I guess. Eller, egentligen kanske jag har det. Andra kanske tycker det. Men de ser det inte från min synvinkel, helt enkelt. Jag ser alltid det lilla i det stora, det goda i det onda, det positiva i det negativa. Sån är jag, helt enkelt. Och det är väl förvisso på både gott och ont att se det som så. Man får såklart inte stirra sig blind på saker och ting som händer, lätt att göra. Men jag är inte sån. Jag kan inte bara klippa bandet och gå, jag kan bara inte vända om och aldrig se tillbaks, jag kan bara inte glömma och gå vidare, helt enkelt. Nej, för sån är inte jag. Tiden. Nu är den där igen. Och bestämmer. Det får tiden avgöra, helt enkelt. Och undet tiden, kan saker hända. Och det är just det, allt som händer under tiden, som avgör hur lång tid det hela kommer att ta. Tiden bestämmer när jag ska klippa i bandet, vända mig för att aldrig se om och glömma & gå vidare. Och under tiden kommer jag vara glad, ledsen, galen, rolig, tråkig, jobbig och allt som hör till. Så är det bara. Så är det för mig. För att jag är jag. Och så känner jag. Och tycker jag.

Dygnets låt: The Perishers - Sway

I lördags. Första gången jag träffade henne. Förut var hon bara ett namn. En bild. Inget mer. Men detta var vänskap vid första ögonkastet. Och så nu. Bara lite samtal och vi upptäckte att; damn vad lika vi är! Tänkandet, tyckandes, allt! Och hur mycket man kan ha gemensamt egentligen. Hon visste direkt. Om mig. Och när hon berättade sin historia. Gick det upp för mig; såklart! Det är han! Det är han och hon. Det är vad det är. Det känns som att träffa en vän man kännt hela sitt liv, och har mycket att ta igen. Fastän att man aldrig träffats förut, bara råkar ha gemensamma vänner. Och bara råkar tänka väldigt lika om saker och ting.

A - dig vill jag träffa igen! Vi har massor att prata om!

Dygnets låt: Jordin Sparks - Freeze

I just want to say hello again
I just want to say hello again

My sacrifice.

Imorse runt halv tio vaknade jag av ett knepigt ljud. Ett ljud som lät allt annat än okej. Claudia har lagt en ganska lös skit mitt på golvet. Hon ser inte ut att må bra alls. Hon bara lägger sig under bordet och ser allmänt hängig ut. Nojig som man är, ringer jag mamma. Hon kommer upp och vi kokar torsk, hoppas det kan rensa hennes lilla mage lite. Försöker även få i henne vätska, vatten. Vi Lyckas med vattnet åtminstone. Bara det att en halvtimme senare kräks hon. Lilla hjärtat mitt. Hon är inte på lekhumör alls. Vill bara sova sova sova. Jag var livrädd att hon gått och blitt sjuk. Antagligen har hon bara fått i sig nåt konstigt. Nu mår hon desto bättre. Hon har nu ätit i sig halva fisken och druckit vatten. Hon börjar gå omkring och se sig om vad som händer, som vanligt. Bushumöret började komma tillbaka när jag bytte sängkläder, då visade hon att hon gärna var med och busade under det prasslande täcket. Som tur var. Men ja, jag var riktigt rädd där ett tag.

Det är sjukt. Vad förslöad man kan bli av semester. Och när ingenting händer på en vecka. Dax att ta tag i saker, åka iväg. Dessutom ska vädret blir sämre. Igen. Inte okej. Varför alla dessa moln? Och imorgon kommer ett lågtryck in över landet igen. Blä. Blä. Blä.