Archive for the ‘Tankar’ Category

Miss Trodd.

september 6, 2010 - 6:51 e m No Comments

Det kan vara obehagligt frustrerande när man vet att man har rätt kring en sak. En ganska stor sak för en själv, eftersom man varit med om saken, i 3 olika versioner. Det är både olika från person till person, men också från gång till gång. Och det är just det jag själv är ett levande bevis på. Det var då som ens magkänsla, intution och logik istället blev rena faktan. Det står nedskrivet i både artiklar och här på internet. Man kan till och med få upp det på google i en enda mening, så nog är det vanligt att söka på. Man vill ju veta, jag ville veta, jag fick veta. Man var inte ensam. Andra hade varit med om samma/liknande situation(er) och det är både vanligt och ovanligt på samma gång. Allt beror på. Det finns många faktorer som kan inverka. Inte ens människor som borde veta om det, vet det. Uppdateringskurser (eller-vad-som-helst) verkar inte nå ut till dem. Men det sker, det händer; och det kommer andra också kanske märka. En del har bättre tur; andra inte. Jag har haft både och, så att säga. Ett tag misstänkte man att det va som värst; men det fick jag bekräftat att så var inte fallet och det va då det gick upp som mest för en - Jag är varken mer eller mindre onormal som normal än någon annan. Men, man låter det vara, så får folk som inte tror upptäcka det själva sen. Och att det faktiskt låg en hel del sanning i det hela. Det kommer vi alla förstå en dag, medan åren går.

hormones

SLUTSATS: Ingen har rätt i allt och ingen har fel i allt.

DYGNETS LÅT: The Hives - Hate to say I told you so

Status: Lyckligt-ogift-särbo!

augusti 24, 2010 - 9:17 e m No Comments

I förra veckan nångång lyssnade jag på kvällens avnistt av ’Hallå P3!’, som denna gång handlade om Kärlek & Giftemål - Den nya statusprylen? Man diskuterade om det kan ha gått så långt som att kärlek - och framförallt giftemål - har blivit en statusgrej i samhället. Alltså, är man tillsammans med en person för kärlek - eller för att personen råkar vara ‘lite bättre än vanligt svensson-folk’? Pengar, titlar och att ’tillhöra’ rätt gäng, Det fina folket.

En bitter man i 40-års åldern ringde in och beklagade sig att kärlek inte är på riktigt, och är det sällan, han ‘visste’ detta för han själv hade varit gift och skild 2-3 gånger och han menade på att allt handlade om status, att visa upp sitt liv; “såhär lyckliga är vi”, “Såhär rika är vi, som köper Porsche”, “Så här bra har vi det som har en son & en dotter - en av varje som ”man ska”. Som jag skrev, mannen var bitter och inte så konstigt det, han hade väl mer eller mindre gett upp hoppet om kärlek - och allt därtill - efter vad som hänt i hans liv. Fast han får faktiskt skylla sig själv lite också. Jo, faktiskt. Ett förhållande inleds utav 2 människor, som har lika stor del var i att vårda kärleken - att hålla den vid liv på alla sätt. Jag tror att folk ger upp alldeles för lätt idag. Och tror att gräset är grönare på den andra sidan, vilket det sällan är. Alla människor har sina fel & brister, vissa mer, andra mindre - men det är nåt man får lära sig att acceptera hos sin partner. Det handlar om att se det posetiva i det negativa; gör man inte det slutar det alltid illa. Acceptera varandra, respektera varandra och framförallt - älska varandra. Dessvärre tror jag att många idag lever kvar i förhållanden där dom egentligen inte trivs, där dom är lyckliga på låtsas och bara blundar för verkligheten i tron om att ‘det blir säkert bättre snart’ - när man innerst inne vet att det inte kommer att fungera i längden. Jag har varit där, två gånger. Två gånger det verkligen gick utför. Man bara blundar och hoppas. Men så kommer dagen, man inser; jag förtjänar mycket bättre än det här, jag förtjänar att vara lycklig. På riktigt. Det är då man bryter upp. Det är det som är skilldnaden mellan att ge upp & bryta upp; man bryter upp för bådas skull, man ger upp för sin egens skull. (Och inser snart att den andra gräsplattan hade visst också maskrosor lite här och var). Det tar ju faktiskt tid att lära känna en person, i snitt ett år. Men man ser nya sidor hos personen för var dag som går; stora som små. Det är både spännande, kul och läskigt. Men framförallt härligt, härligt att känna hur mycket man tycker om personen. Man känner själv, i sitt inre, om det är på riktigt eller inte. Man kan fråga sig själv; ‘är denna man/kvinna värd mig?’ Får personen mig att må bra? Om, ja då är det inga tvivel om saken; det är rätt.

En annan kvinna som ringde in, menade på att det är många som gärna statuserar sina liv; och gärna på Facebook. Man skriver om sin partner, familj och vad mans ka köpa, bygga eller åka nånstans. Jag håller med henne. Det är mycket skryt där, medvetet eller omedvetet. Jag gör det nog själv en gnutta, skulle jag tro. Bara en sak som att få S att skaffa FB för min relations-status skull. Jag skulle inte påstå att jag skryter om S, men bara att ha hans namn i länk och att det faktiskt står att vi har ett förhållande, och att i princip vem som helst kan se det - ja det får mig att känna mig stolt, för jag älskar denna människa av hela mitt hjärta. Och ja, jag vill visa det. Att det är vi. Även om folk redan vet om det. Mend et blir som en sammankoppling. Facebook är ändå en sida jag tillbringar hyfsat mycket tid på, då känns det bra att han finns stående där bara, en länk bort. Som en anteckning, en post-it som förklarar ‘Sandra har en Stefan’. Och så är det med det. Enkelt. Men, det är för mig det är gjort, för min skull. Ingen annans.

Något jag själv har reagerat på, när folk uppdaterar sin FB-status, är att en del skriver i minsta detalj hur deras liv ser ut om dagarna; äter, dricker, gör, tillverkar, åker, hämtar. Och inflikar mycket med ord som ‘underbara’, ‘mysiga’ ‘älsklingen’. Exempel: “Nu kommer underbara älsklingen hem, sen ska jag laga en jättegod köttgryta, sen ska vi mysa framför tv:n, oj vad vi älskar våra barn, jag är såååå lycklig’. Faktorerna här skriker “Jag är inte nöjd med mitt liv egentligen, jag har en eller sju sten/ar i skon, men kniper och nöjer mig”. En annan sak som jag lade märke till en gång var att en person plötsligt skrev väldigt ofta hur mycket personen älskade sin partner, både i sin egna statusrad och på sin partners sida.. Jag fick senare veta att det visade sig att personen i fråga varit otrogen mot sin partner, och försökte väl övertyga sig själv - och hela FB - att h*n ångrat sig. Sådant känns så pinsamt. Har även träffat på bloggar där folk skriver att de är lyckligt gift… sen när behövde man påpeka att man är lyckligt gift? Det är - för mig åtminstone - en självklarhet. Eller, man borde vara det iaf.

bitchy

Det finns säkerligen folk som tycker jag tänker på ett lustigt sätt, inte håller med om detta hära och tycker kanske att jag själv utstrålar någon slags osäkerhet eller vad som -  varsegod, det får ni. Man kan inte alltid uppfattas som kanske hoppas. Det gäller oss alla. Ibland låter det dubbelmoraliskt när jag skriver ner saker, men jag har försökt förklara på bästa sätt. Speciellt det här med att bryta upp & att ge upp. Men, som alltid - HEJA LIVET!

p.s min rubrik är ironisk d.s

DYGNETS LÅT: Empire of the sun - We are the people

Crazy in love!

augusti 17, 2010 - 12:52 f m No Comments

Idag har jag varit sådär extra kär. Löjligt lycklig. Störtkär. Extremt förälskad att man gått och tänkt ‘Den där mannen vill jag gifta mig med!‘ i princip hela dagen. Bara sådär. Jag kan få sånna där Stefan-abstinens lite då och då och idag har vi nog kännt av absitnenset efter varann samtidigt. Ca 7.50 imorse kom han inrusande genom ytterdörren, väckte mig med en bamseomfamning, en massa pussar och sa att han saknade mig. Halvt vaken, halvt sovande besvarade jag hans omfamnande och pussar och mummlade nåt om att det här fick han gärna göra igen när, han bad om ursäkt för att han väckt mig; men han va helt enkelt tvungen - och tjoffs iväg till jobbet!

Det är så lätt att säga att ‘jag har aldrig kännt såhär förut’. Men detta är första gången jag kan säga så - och jag menar det verkligen. Han är helt otrolig. Underbar rakt igenom. Jag älskar varenda liten hudcell på hans kropp. Hur kan jag få en sån här fin människa? Att det skulle dröja hela 24 år innan jag skulle få hans hjärta! Och 3,5 års medarbetande innan vi fattade att - ‘Hallå, det är ju Du & Jag!’ Vi förstår varann på ett plan jag aldrig varit med om förut. Det är så enkelt, tryggt och speciellt. Vi talar samma språk. Då menar jag såklart inte svenska, nej. Utan vi kommunicerar på ett sätt som klaffar rätt in i hjärtat. Även i tystnaden. När man bara sitter stilla, tysta och bara ser varann, känner varann. Vi förstår. Och är menade.


stefan_



Jag är galet kär i dig, S!

 

För att du är Den.

juni 22, 2010 - 10:51 e m No Comments

Idag på jobbet menade en person på att man kan få avdrag från sin lön “om man gör sådär”. Sådär innebär en kram och puss på hakan. Jag tror förståss att hon bara skojade, fast man vet ju aldrig. Det är ju ändå KA vi pratar om. Men, om fallet vore som så; så säger jag bara att jag skulle lätt kunna krama, pussa, kyssa, hångla bort hela min årslön för att få uppleva den närhet och kärlek som strålar i min kropp när jag känner den lyckliga känslan jag får av S vid dessa tillfällen. Fast nu tycker jag ju faktiskt ändå att vi sköter oss rätt så bra. Och som S brukar säga, när någon påpekar det hela; ‘jag vet att du är avundsjuk för att jag får kyssas och få betalt för det samtidigt’. Sen får ju folk faktiskt förstå att det blir såhär när man är nykär. Fast, å andra sidan, så som jag känner för S, så känner jag att jag skulle kunna vara nykär i honom i minst tio år till.

Minst.

 

S ja. Min S. Det har snart gått två månader sen vi officiellt gick ut med vår kärlek, ingen lång tid, men allt är toppen. Verkligen allt. Han visar sin kärlek till mig på ett sett jag aldrig upplevt förut och det känns så jäkla bra. Man känner sig så fruktansvärt uppskattad. Jag känner mig inte som en i mängden, som vem som helst, någon man bara har för att. Han får mig att känna mig levande, på nytt. Något vi också upptäckt, att vi är nog mer lika än vad vi först kanske trodde att vi var. Tankesättet, sättet att uttrycka sig och att veta vad den andre behöver; mentalt, materiellt, psysiskt, fyskiskt - i olika situationer.

Lyckan är total.

 

Jag är så lycklig att jag fann Den.
För att du finns,
för att du kan,
för att du ser,
för att du förstår,
för att du älskar.
Som jag.

DYGNETS LÅT: Sonja Aldén - För att du finns

Drömhuset.

juni 20, 2010 - 7:51 e m No Comments

utvangstorp

Det är orättvist. För när man hittar sitt drömhus (typ), det är då man är i den sitsen att det inte är rätt läge. Varken varde gäller arbetet, pengar eller situationen rent allmänt. Men drömma får man. Hemnet.se är mer eller mindre en sida jag i princip besöker lika flitigt som FB, om inte mer. Detta underbara hus ligger i Utvängstorp kostar ‘bara’ lite mer än 1 miljon. Men hur fint som helst. Ingår gör även ett hönshus, dubbelgarage och en sidobyggnad/torpbyggnad/gäststuga. Toppen, då kan katterna få sitt egna lilla plejs i hönshuset om nätterna. Jag vill jag vill, jag vill! Men drömmer vidare…

Fågel, fisk eller mitt emellan.

juni 8, 2010 - 12:19 f m No Comments

Det är en hård värld utanför, sjunger Mauro Scocco. Och det är ju sant. Utanför fönstret, utanför landsgränserna och utanför sig själv. Det bränns, krasar och slits isär. Överallt och hur som helst. För ingen är någonsin nöjd. Man strävar efter bättre, men får sämre och mitt emellan såras folk. Ingen gillar att vara mitt emellan. Ett krig, mellanbarn, (o)vänner.  Allt är en obvekväm situation. Valen är få och måste oftast ske ganska snabbt. Andra har inga val alls, eller väljer att inte välja. Då tvingas man och oandade situationer kan uppstå. Som i slutet ändå va ganska andade, det va snarare en tidsfråga. Ingen vinner och ingen förlorar, för alla får ont. På olika sätt. Alla gjorde det dom trodde va rätt. Allt är rätt för stunden. Och det är ju så pessimistiskt lätt att vara efterklok. Alla vill vara lyckliga. Man ger och tar och får och ibland till och med stjäl. Allt för lyckans skull. Men något man inte gör, är att luras. Det är bara ett ord som används som försvar,  för att olyckligheten smyger sig på. Ingen gjorde fel och alla gjorde rätt. Till slut. Ja, till slut gör man det. Och då krävs allt detta. Mellan tvivel och tvång. Allt detta mitt emellan lyckan och olyckan.

Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar, sjunger Marie Fredriksson. Och det gör det inte. Människan gråter för att åter kunna bli glad. Inte för att hon är ledsen.

DYGNETS LÅT: Uno Svenningsson - Under ytan

Smiling.

april 24, 2010 - 11:42 f m No Comments

Det borde vara förbjudet att le såhär mycket. Men det gör jag. Du är orsaken. Jag är motivet. Det är farlig och roligt på samma gång. Spännande. Mycket spännande.

Allsång på nattbussen hem inatt. Det blev bland annat Du ska inte tro det bli sommar, Snickerboa’, Pilutta-visan och lite Fader Abraham på det.

DYGNETS LÅT:
Stereophonics - Dakota

Bachlorette-Sandi

april 6, 2010 - 3:55 e m No Comments

Kärlek. Förmodligen världens största och innehållsrika samtalsämne. Man blir glad. En annan blir ledsen. En tredje svartsjuk och en fjärde förvirrad. Jag skulle nog inkludera mig själv som  det sistnämnde exemplet. Plötsligt har man beundrare både här och där. Jag kan faktiskt räkna dem på en hand, mer eller mindre. Vad hände liksom? Vad har jag gjort för att, så att säga, förtjäna detta?? Några har erkännt, andra märker man av det ganska rejält genom blickar och saker de sagt/gjort. Sen finns det ju faktiskt en, en lite mer speciell person. Men samtidigt är jag osäker och backar lite. För vad vill jag med det hela? Jag kanske bara tror att jag vill ha Han? Nyfiken är jag ju iaf, om inte annat. Svårt detta hära.

lovelove
Nästa gång, när nu nästa gång blir, vill jag att det ska vara på riktigt. Satsa helhjärtat. Från bott till topp, början till slut. Alla vill ju dit. Jag ska dit. Vill Du följa med?

DYGNETS LÅT: (FAVORIT I REPRIS)
Matt White - Love

I väntan på

mars 4, 2010 - 2:29 f m No Comments

Jag vet att jag lovat folk skriva och berätta vad som egentligen hände den där helgen för snart två veckor sedan. Ibland känns det som att jag bara vill skita i det, låta folk tro och tycka vad dem vill och bara gå vidare och glömma all jävla skit man fick gå igenom och vara med om den där helgen. Den där helgen som förmodligen har varit den värsta i mitt liv, men på nåt sätt ironiskt komiskt på nåt vis. Det är så mycket och invecklat och små detaljerat att jag inte vet vart jag ska börja. Och just nu orkar jag bara inte, helt enkelt. Det är mycket annat samtidigt som händer. Och jag vill bara börja om. Komma tillbaka in i den vardag man har här hemma och trivs som bäst i. Jag äter Billinge-ost, korv stroganoff och bara njuter just nu. Låt mig göra det. Så återkommer jag sen. Med berättelsen. För det är verkligen en berättelse. En sån där berättelse man kan inleda med “När jag va ung, hände en sak…” inför sina barnbarn sen. Idag skrattar jag åt det faktiskt. Jag kan skratta åt det, som tur är. Medan många tycker att “fyfan vad hemskt för dig”. Jo, det va hemskt. Men det va en sån situation man va tvungen att vara stor och liten på samma gång. Jag tror jag skulle kunna kalla detta inlägget för en prolog för vad som komma skall. Och i ärlighetens namn minns jag inte exakt, men eftersom jag har bra skrivarförmåga tror jag att jag kan få in detaljerna ganska bra. Som när man läser en bok och får upp bilder i huvudet, ni vet. Nej, jag minns inte allt i exakt detalj, exakta ord, tid, hur, var, när. När man kommer i ett sånt chockartart tillstånd är det inte lätt. Jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. På nåt vis är jag idag glad över att Hon “kastade” ut mig. För jag ville verkligen inte stanna där. Inte en sekund till, helst. Det var långt till måndagen och Hem. Jag ville bort från dem. Barnen som leker krig. Barnen som spottar på en. Kastar leksaker. Mordhotar en. Skriker och sparkar. Dem totalt respektlösa. Äckliga amerikanska barn-jävlar. Ja, det är vad jag tycker numer, såklart. Samtidigt som man vet att det inte kan ha varit så lätt för dem heller; och det är ju inte deras fel helt och hållet heller. Det dom var vana vid, är svårt för en helt främmande människa att ändra på. Och aldrig att det skulle gå heller för den delen.

Jag är bara glad att vara hemma. Hemma till det normala livet. För nog har jag fått erfarenheter under dessa tre månader, va så säker. Jag vet hur man inte ska uppfostra barn.

Ni får vänta lite till, helt enkelt. Jag orkar inte just nu.

Hemma i Hem.

februari 25, 2010 - 5:45 e m No Comments

Jag sitter på Frankfurts flygplats. SAS-plan utanför fönsterna. Jag hör röster pratar ett annat språk. Ett annat språk än engelska. Jag försöker göra mig förstådd och höra så tydligt som möjligt, vilket inte är så lätt då man fortfarande är svinförkyld. Är det finska? Nej! “på tv… gick ut i strejk…” Det är svenska! Dom pratar stockholmska! Jag är förvirrad. Fler folk omkring mig börjar prata detta språk med varann. Jag reagerar över mig själv att jag reagerar på detta vis, jag vänder mig om. Överallt pratar dom svenska. Någon enstaka tyska. PÅ Planet hamnade jag brevid en flicka som visade sig prata både tyska och svenska. När hon frågade mig “Pratar du svenska?” blev jag så chockad att jag bara nickade. Jag hade varit vaken i snart 24 timmar nu. Ett dygn. Det går inte sova djupsömn på ett flygplan. Jag nickade till x antal gånger väl på SAS. Det tog 2 timmar. 2 timmar kvar till tryggheten. Planet var lite försenat. Men jag hittade ut i denna fjärde flygplats för detta dygn och jag fick mina resväskor och gick emot utgången. Där stod han. Min pappa. Av ren chock började jag gråta när vi kramades. Vi åkte hem till Hem. på vägen svängde vi förbi Sibylla. 2 kokta med mos. FY FARAO VAD GOTT! Hemma i Hem möts jag av två nyfikna katter som luktar på allt nytt som går att lukta på. Mamma är vaken fast det är sent och hon ska jobba dagen efter. En mammas kram har aldrig kännts så omfamnande. Katter som mjauar. De känner igen mig. Jag sitter och bläddrar i en Ellos-katalog, äter fralla med hushållsost. Jag har nu varit vaken i 30 timmar. Det är “för lite” vatten i toaletterna, handfatshandtagen vrids åt “fel håll” och jag har glömt vad en del ord heter på svenska för en stund. Jag är glad. Jag trivs igen. Det är här jag hör hemma. Dagen efter och telefonsamtal från mitt gamla jobb. Gamla kära KA, de vill ha mig igen. Jag möts av en massa Välkommen hem, frågor och kramar. Jag bara ler och säger att

“Ja, jag är oerhört glad att jag är tillbaka, jag skulle kunna byta 3 meter snö, KA & prickikorvmackor mot en gratis Hawaii-resa igen, om det vore så!”

swe

Jag är i Sverige.
Sverige är bra.
Hem är bäst.
Trygghet.

Sverige, Jag älskar dig!

 

Jag vet att ni vill veta vad som hände. Men jag orkar inte just nu. Det är så mycket att jag inte ens vet vart jag ska börja. Jag tar det när jag har tid och lust. Vill bara njuta just nu.