I förra veckan nångång lyssnade jag på kvällens avnistt av ’Hallå P3!’, som denna gång handlade om Kärlek & Giftemål - Den nya statusprylen? Man diskuterade om det kan ha gått så långt som att kärlek - och framförallt giftemål - har blivit en statusgrej i samhället. Alltså, är man tillsammans med en person för kärlek - eller för att personen råkar vara ‘lite bättre än vanligt svensson-folk’? Pengar, titlar och att ’tillhöra’ rätt gäng, Det fina folket.
En bitter man i 40-års åldern ringde in och beklagade sig att kärlek inte är på riktigt, och är det sällan, han ‘visste’ detta för han själv hade varit gift och skild 2-3 gånger och han menade på att allt handlade om status, att visa upp sitt liv; “såhär lyckliga är vi”, “Såhär rika är vi, som köper Porsche”, “Så här bra har vi det som har en son & en dotter - en av varje som ”man ska”. Som jag skrev, mannen var bitter och inte så konstigt det, han hade väl mer eller mindre gett upp hoppet om kärlek - och allt därtill - efter vad som hänt i hans liv. Fast han får faktiskt skylla sig själv lite också. Jo, faktiskt. Ett förhållande inleds utav 2 människor, som har lika stor del var i att vårda kärleken - att hålla den vid liv på alla sätt. Jag tror att folk ger upp alldeles för lätt idag. Och tror att gräset är grönare på den andra sidan, vilket det sällan är. Alla människor har sina fel & brister, vissa mer, andra mindre - men det är nåt man får lära sig att acceptera hos sin partner. Det handlar om att se det posetiva i det negativa; gör man inte det slutar det alltid illa. Acceptera varandra, respektera varandra och framförallt - älska varandra. Dessvärre tror jag att många idag lever kvar i förhållanden där dom egentligen inte trivs, där dom är lyckliga på låtsas och bara blundar för verkligheten i tron om att ‘det blir säkert bättre snart’ - när man innerst inne vet att det inte kommer att fungera i längden. Jag har varit där, två gånger. Två gånger det verkligen gick utför. Man bara blundar och hoppas. Men så kommer dagen, man inser; jag förtjänar mycket bättre än det här, jag förtjänar att vara lycklig. På riktigt. Det är då man bryter upp. Det är det som är skilldnaden mellan att ge upp & bryta upp; man bryter upp för bådas skull, man ger upp för sin egens skull. (Och inser snart att den andra gräsplattan hade visst också maskrosor lite här och var). Det tar ju faktiskt tid att lära känna en person, i snitt ett år. Men man ser nya sidor hos personen för var dag som går; stora som små. Det är både spännande, kul och läskigt. Men framförallt härligt, härligt att känna hur mycket man tycker om personen. Man känner själv, i sitt inre, om det är på riktigt eller inte. Man kan fråga sig själv; ‘är denna man/kvinna värd mig?’ Får personen mig att må bra? Om, ja då är det inga tvivel om saken; det är rätt.
En annan kvinna som ringde in, menade på att det är många som gärna statuserar sina liv; och gärna på Facebook. Man skriver om sin partner, familj och vad mans ka köpa, bygga eller åka nånstans. Jag håller med henne. Det är mycket skryt där, medvetet eller omedvetet. Jag gör det nog själv en gnutta, skulle jag tro. Bara en sak som att få S att skaffa FB för min relations-status skull. Jag skulle inte påstå att jag skryter om S, men bara att ha hans namn i länk och att det faktiskt står att vi har ett förhållande, och att i princip vem som helst kan se det - ja det får mig att känna mig stolt, för jag älskar denna människa av hela mitt hjärta. Och ja, jag vill visa det. Att det är vi. Även om folk redan vet om det. Mend et blir som en sammankoppling. Facebook är ändå en sida jag tillbringar hyfsat mycket tid på, då känns det bra att han finns stående där bara, en länk bort. Som en anteckning, en post-it som förklarar ‘Sandra har en Stefan’. Och så är det med det. Enkelt. Men, det är för mig det är gjort, för min skull. Ingen annans.
Något jag själv har reagerat på, när folk uppdaterar sin FB-status, är att en del skriver i minsta detalj hur deras liv ser ut om dagarna; äter, dricker, gör, tillverkar, åker, hämtar. Och inflikar mycket med ord som ‘underbara’, ‘mysiga’ ‘älsklingen’. Exempel: “Nu kommer underbara älsklingen hem, sen ska jag laga en jättegod köttgryta, sen ska vi mysa framför tv:n, oj vad vi älskar våra barn, jag är såååå lycklig’. Faktorerna här skriker “Jag är inte nöjd med mitt liv egentligen, jag har en eller sju sten/ar i skon, men kniper och nöjer mig”. En annan sak som jag lade märke till en gång var att en person plötsligt skrev väldigt ofta hur mycket personen älskade sin partner, både i sin egna statusrad och på sin partners sida.. Jag fick senare veta att det visade sig att personen i fråga varit otrogen mot sin partner, och försökte väl övertyga sig själv - och hela FB - att h*n ångrat sig. Sådant känns så pinsamt. Har även träffat på bloggar där folk skriver att de är lyckligt gift… sen när behövde man påpeka att man är lyckligt gift? Det är - för mig åtminstone - en självklarhet. Eller, man borde vara det iaf.
Det finns säkerligen folk som tycker jag tänker på ett lustigt sätt, inte håller med om detta hära och tycker kanske att jag själv utstrålar någon slags osäkerhet eller vad som - varsegod, det får ni. Man kan inte alltid uppfattas som kanske hoppas. Det gäller oss alla. Ibland låter det dubbelmoraliskt när jag skriver ner saker, men jag har försökt förklara på bästa sätt. Speciellt det här med att bryta upp & att ge upp. Men, som alltid - HEJA LIVET!
p.s min rubrik är ironisk d.s
DYGNETS LÅT: Empire of the sun - We are the people