För att tillfredställa mina sinnen lite och kicka igång den djupa längtan efter våren lite extra, som jag har inom mig, så kände jag mig tvungen att köpa hem nya Yankee Candle ljus - med dofter utav just våren förståss! En ny-gammal favorit, varav en helt ny i sortimentet.

Folk som vill, eller som någonsin velat dig illa - på ett eller annat sätt - genom mobbing, förnedring, kränkning, utfrysning, ska som det utvalda offret man faktiskt är/var; alltid komma ihåg en sak; orsaken till varför det inte, alltså ‘inte’ som i ALDRIG NÅGONSIN, är ditt fel att du råkat bli just det offret. Det finns inga regler hos sådanna människor, som har det behovet av att trycka ner folk. Dessa personer ser bara människor som ‘i vägen’ för sin egen jakt på en mycket snedvriden illusion utav vad lycka och framgång är. Och man har oftast som offer helt enkelt bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle, många gånger är det faktiskt så. Dessa människor springer, springer, springer, runt, ikapp, över, under, på; allt för att fly från sig själva och att istället trampa och köra över osyldiga individer för att hitta bränsle för sin förlust av sig själv. Det är dom som är små. Det är dom som mår mentalt dåligt. Det är dom som har problem. Och nej, det är inte synd om dom. Många gånger är dom fullt medvetna om vad de sysslar med. Man kan inte förändra en annan människa; man kan däremot påpeka att “Du gör faktiskt fel när du håller på sådär”. Sen är det helt upp till personen att ta till sig det, inse att han/hon sårar, att sluta upp med att leva på andra, få ett bättre perspektiv på verkligheten. Och det är också upp till individen själv att tillåta sig själv att förändras.

Innan jag träffade Den Stora Kärleken, Min S, hann jag också med några mindra bra relationer där mansgrisheten var dominerande i relationen och vardagen bestod av mer eller mindre kvinnoförnedrande skämt och pikar.

Jag tror såhär, att i ett förhållande måste man växa tillsammans, inte på var sitt håll. Växa ihop, inte isär. Det betyder inte att man måste tycka samma saker, ha samma intressen, ect. Som enskild individ växer man som människa hela tiden, och det är svårt att hålla jämnt med sin partner, eftersom det lätt händer att man istället växer åt olika håll och glider isär. Där kommer 3 huvudingredienser in i det hela, 3 saker som bara måste finnas i ett förhållande, för att det på vanlig basis ska fungera som det förhållande man strävar efter:
1. Tilliten.
2. Ömheten
3. Villkorslösheten

Tilliten.
Man måste lita på sin partner, i allt, verkligen allt, man ska aldrig ens behöva ifrågasätta saker och ting, stora som små - vad det än gäller. Minsta tvivel kan rubba ganska mycket. Visst, man kan säkert bygga upp en förlorad tillit om man kämpar hårt, men då gäller det att båda gör det lika mycket, att man möts halvvägs, säg att det sviktar från andra hållet, kommer istället motparten helt i obalans. Då framstår osäkerhet och man är då tillbaka på ruta ett.

Ömheten.
Det är ju de små, små vardagliga tingen här i livet som betyder mest. Man måste se det stora i det lilla, inte tvärtom, som många menarpå. En kram bakifrån när du står och hackar lök, en liten nyp i baken när du står och hänger tvätt, en puss på kinden när du sitter & läser en bok. En sån liten händelse, vårdar kärleken enormt mycket. Att kunna säga förlåt om man haft en dålig dag och det gått ut över den andre. Och så vidare.

Villkorslösheten.
Att inte förvänta sig någonting. Absolut ingenting. Att älska varandra totlat villkorslöst. Att inte sätta gränser eller krav  hos varandra, att acceptera och att respektera för den man är.

Av dessa tre huvudingredienser funderar jag på att försöka formulera något slags äktenskapsförord till Bröllopet. Det kan ju vara lite speciellt att ha egna också, faktiskt.

DYGNETS LÅT: MELINDA WREDE - RELATIONSTEORIN

Jag har alltid haft lite smådrömmar om att bli psykolog. Eller nja, kanske inte just psykolog, men nåt i samma term; psykiatiker, socionom, kurator, terapeut. Nåt sånt. Men eftersom jag aldrig varit särskilt förtjust i skolan, har jag det lite som en hobby-nivå. Det samma gäller när det kommer till fotografering. Jag tror på självläran.

Faktum är, att var tionde person i Sverige har nån typ av - miladre eller skarp sådan - personlighetsstörning. Genom åren har jag betraktat människor och dess handlingar; varför de gör som de gör; säger som de säger och så vidare. Jag finner det intressant, helt enkelt. Man har fått lära sig mycket utav människor som kommit och gått i ens liv - och man lär sig var dag utav de som finns där just nu. Man lär sig alltså utifrån deras personlighet. Och ibland finner man förr eller senare också en viss personlighetsstörning hos några av dem. Nu ska man dock komma ihåg; det är skilldnad på permanent personlighetsstörning (PP) och temporär personlighetsstörning (TP). En TP har alla människor någongång haft i sitt liv, i ett visst stadie (trotsålder, puberteten; exempel) en viss situation (typ av livskris; exempel). Medan en PP finns hos personer som har det liggande latent i hjärnan. En del utav den PP:en föds man med och gå inte att behandla, samtidigt som andra uppkommit under psykosociala omständigheter. Där syftar jag alltså på kärlekslösa familjeförhållanden; ett barn som blivit psykiskt misshandlad, men också barn som inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet. Det sägs också finnas en viss del arvsanlag som kan ha en grundande orsak.

Om jag tänker efter så har jag stött på en hel del människor med permanenta personlighetsstörningar genom mina dar. Det har varit i vänskapsrelationer, förhållanden och även hos kollegor. Beroende på vilken sorts personlighetsstörning  människor har, är det avgörande på hur du själv ska gå till väga. Psykopater, exempel, kan man aldrig förändra. Många förknippar psykopatiska personer främst med våldsbenägna människor. De man läser om i tidningarna; de som dödar, våldtar, rånar, sätter eld på saker och ting. Men vad många inte vet om är att man behöver inte vara just våldsbenägen för att vara psykopat. En psykopat uppträder som en helt vanlig människa. Den stora skilldnaden är att psykopaten aldrig får dåligt samvete. Därav deras hänsynslösa handlingar. Det är det som är det största kännetecknet. Men det finns en hel rad följd utav andra symptom, så som;

- De har lätt för att ljuga (och oftast för sin egen vinning)
- Spelar överdrivet på sin charm (allt för att dölja sin egentliga karaktär, och komma i kontakt med utvalda “offer”)
- Saknar förmågan att känna empati (De förstår inte innebörden överhuvudtaget)
- Uppträder manipulativt och övertygande (Det är främs denna metoden de arbetar med hos sina “offer”)
- Har bristande självkontroll (Men försöker dölja sina raseriutbrott för allmänheten)
- Ungdomsbrottlighet före 15-års ålder (Men också oftast de som mobbas i skolan)

Man ska veta att en person behöver inte ha alla symptom (och det finns såklart massvis av flera), så länge personlighetsstörningen är återkommande, alltså upprepande inte tillfällig, så har man mycket väl stött på en psykopat. Andra personlighetsstörningar är narcisissten; en person man främst känner igenom genom dennes övertygandehet att framstå som lite bättre än alla andra. Högfärdig, helt enkelt. Och likt psykopaten suger de energi ur andra för att kunna uppfylla sina förrädiska behov. Narcissistens offer är ofta de som på en normalnivå lyckats i livet, har talang för något, äger något speciellt, som narcissisten är djupt avundsjuk på. Därav flyger han på sina offer först genom komplimanger, för att sedan sluka behovtillfredställelsen genom nertryckningar. Narcissisten växlar alltså mellan att manipulera folk godhjärtat, till att plötsligt uppträda med illvilja. Personen är alltså i grund och botten helt disharmonisk.

Så, vad kan man göra då? Om man råkar ut för en psykiskt sjuk energitjuv? Ja, den enda man kan göra är att hålla sig undan, vara försiktig, avvakta och ibland även (om det går) se till så att personen försvinner ur ens liv. Man kan säga upp kontaker, göra slut på ett förhållande; dock kanske man kanske inte alltid undvika sina kollegor; men man kan lära sig att kontrollera dem.

Aktar man sig inte kan man hamna i botten, och det kan bli jättesvårt att ta sig upp igen. Psykopater är inte att leka med! Även om de inte är våldsbenägna.

Läs mer om Narcissism här!
Läs mer om Psykopaten här!
Läs mer om Psykisk misshandel här!

DYGNETS LÅT: Pia Toscano - This time

Jag har skrivit om dessa böcker förut, i gamla förmultnade bloggar och hemsidor jag haft sedan jag upptäckte intresset med html och att föra en dagbok på internet, nutidens blogg. Men det tåls att göras igen, igen och igen. För att ingen, verkligen ingen, får gå miste om dessa böcker. Så är det bara.

Första gången jag fick ‘En komikers uppväxt’ i min hand var nångång i mellanstadiet. Femman, sexan… nåt sånt. På den tiden sålde jag min själ till ‘Tvillingarna på Sweet Valley’ och öppnade knappt en annan bok. Det var först i gymnasiet som jag en dag, eller kväll - hur det nu var, mindre väsenligt - faktiskt öppnade denna boken för första gången. Antagligen hade jag inget annat hemma att läsa. Så, dammade väl av boken, öppnade den och började läsa. Och det är jag jäkligt glad över att jag gjorde. Jonas Gardell skildrar en barndom, delvis sin egen, delvis påhittad (vad jag förstått) från 70-talet som berör en så jäkla djupt att man ibland knappt får luft mellan raderna. Den är hemsk & vacker på samma gång. Senare skrev han uppföljaren, ‘Ett ufo gör entré’, 2001. Men eftersom jag redan var så sen med att läsa den, så behövde jag inte vänta 9 år för att få läsa fortsättningen, utan kunde finna den i närmaste bokhandel där under 2002. Oftast brukar ju uppföljare inte vara så bra; varesig det gäller film eller böcker, men tvåan fick mig att känna mig minst lika berörd, om inte mer - kanske också för att karaktärerna i boken denna gången var i ungefär samma ålder som en själv. Man blev så fruktansvärt berörd. Men då visste jag inte vad som skulle vänta tills ett par år senare. För 2006 kom Jenny. Jag läste ut boken på nån timme. Efteråt var jag totalt mållös. Av berördhet, återigen. Av chock. Av utmattning. Gardell är så rysligt jäkla duktig på att ta fram känslor hos folk, få folk att reagera. Och man bara älskar det.

Det gjordes även en film utav första boken, (finns att se här på youtube för den som vill det) väldigt bra gjord, de har fått med mycket från boken, men som alltid när det gäller filmversioner utav böcker, så förblir böcker bäst!

Jag kan inte tvinga någon där ute att läsa böckerna, men ni vet inte vad ni går miste om, om ni väljer att avstå. Men alla som har haft en barndom borde läsa dem. Gardell reflekterar mobbning och vad det kan leda till på ett förträffligt sätt.

Läs mer om En Komikers Uppväxt här.
Läs mer om Ett ufo gör entré här.
Läs mer om Jenny här.

Låt oss säga att alla människor bär på en bok. Boken om sig själv. Och låt oss säga att varje levnadsår är ett kapitel för sig, i denna bok. Och beroende på när du kom in i en människas liv, är det avgörande på hur många kapitel du vet om. Det finns kapitel i människans liv som aldrig nämnts tidigare, som du kanske inte vetat om. Och kanske aldrig heller kommer att få veta. Man kan gå runt och tro att man känner personer, vet hur dom är, hur dom beter sig, vad dom varit med om och vice versa. Det finns ju det här lite klyshiga talesättet “Döm aldrig någon förrän du gått en mil i dess skor” - och det stämmer faktiskt.

Alla människor har lik i sina garderober, dessutom. Små eller stora. Och det är kapitel man försöker frenetsikt att sudda ut, när man kommer till den punkten där man på nåt förnedriskt sätt sätter sitt eget ältandet på spets. Man tillåter sig själv att genomlida en slags förextentiell situation i det vanhedrande nuet.
För hur många gånger har man inte tänkt “Jag önskar jag aldrig gjort sådär” Jag önskar att jag aldrig sagt det där”. Eller för att tänka lite, lite mer åt det motsatta, men  mer förtröstande hållet; “Jag önskar att jag hade gjort det där” “Jag önskar att jag hade sagt såhär istället”. Oavsett vilken egocentrisk vanära man lider av just den stunden, när tankarna kommer smygandes; så är svaret alltid det samma - Man kan inte ändra saker som hör till det förflutna. Och det finns faktiskt en mening med det. Det är det som kallas livets lära. Att lära sig utav sina handlingar; lära känna sina instinkter, förlåta dig själv; för att du kanske en gång betedde dig dumt ur antingen din egen, eller andra människors synvinkel. Och framförallt - förlåt dig själv för att andras synvinklar utav dina förgågna livshändelser inte stämmer överens med - eller ens existerar - i nuet. Varför det? Jo, för att då har åtminstone Du gått vidare. Och det är det som är viktigast. Det är det som räknas.

Jag har öppnat några kapitel i Min bok för en person som jag känner tillit till. Som andra kanske skulle tycka sig vara en ganska egendomlig sak att göra, beroende på att jag och denna person har ett slags gemensamt sammanflätande förflutet som kanske inte började särskilt reko. Men då kommer vi tillbaka till början av inlägget. Männisor har så enkelt att föreställa sig andra; men att verkligen känna någon, gå in på djupet, skrapa upp gamla sår, titta under ytan - och att tillåta någon att göra det - det mina vänner,

Avslutar inlägget med en dikt av en av mina Favorit-komiker/författare, Jonas Gardell. Alla borde läsa hans böcker “En komikers uppväxt”-serien. Så grymt jävla bra. Helt galet förträffliga!

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

DYGNETS LÅT - Smashing Pumpkins - To Forgive

Dessa två charmtroll ska vara brudnäbb samt ringbärare under Bröllopet. Stefans syskonbarn. De ska båda gå in före oss, varav Elin ska slänga blomblad (som kommer att införskaffas i tyg) i altargången och Eric ska bära fram ringarna. Jag har börjat kika lite på klädsel till dem. Erics har varit klar sen länge; skjorta, fluga, basker, hängseln, knickers (alternativt långbyxor) och svarta skor. Gäller bara att hitta en affär där man kan hitta det också! Elin är lite svårare. Jag vill ju ha det där ‘vintage’-stuket på det hela, eftersom det är temat. Spets, virkat, vitt, beige eller gammelrosa. Lager på lager, volang. Nåt sånt. Har gjort två inspirations-kollage än så länge. Nåt sånt här jag tänker mig iallafall. Återstår bara att hitta en affär, antingen här i Sverige, eller köpa från utlandet genopm internet. Då kan det dock bli svårt med storlekarna och så. De klänningar jag hittat på bilderna här under har storlekar från 6mån-10år iaf. Men man får väl mäta, i guess.

Som ni säkert vet är jag ett stort fan av IB Laursen när det kommer till inredning, är helt förälskad i deras porslin bland annat. Var meningen att jag skulle börja samla på den gröna, har den lilla vispskålen och en liten skål; har kommit fram till att det är skitsvårt att få tag i bara grönt, så jag har vidgat mina vyer och klickat hem både rosa, syrén & vitt. Det är väldigt fina färger ihop, dessutom! Och nej, jag dricker ju varken latte eller är särksilt förtjust i muffins, men jag ska ha dem till blåbärsoppa, nyponsoppa och de små  formarna tänkte jag ha nötter i. Jag vet, det ser ut att vara olika grön på assietten och muffinformen, men det är samma, ljuset i bilden ljuger lite bara.

Inköpsställen: Syster Lycklig & Broarne