När moralen brister och etiken svajar

Något jag har riktigt svårt för, är kaxiga människor. Alltså sådär riktigt katiga personer, som av nån anledning måste klanka ner på; håna andra på deras bekostnad. Kanske är det för att jag själv som liten blev utsatt för det många gånger. Att jag nu som vuxen har noll tolerans mot sådant. För det är just det; barn kan vara riktigt elaka. Och jag själv har säkert varit elak mot någon jag med nån gång. Mycket möjligt. Men då är det ju just det; orsaken - vad beror det på? Jag skrev ju ett tidigare inlägg om att det aldrig, aldrig är ens eget fel att man på nåt sätt blir utsatt för mobbing av nåt slag, och inte heller att det är synd om de som mobbas. För att de oftast som alltid är medvetna om det själva, mer eller mindre. Men, det finns undantag. De som faktiskt har oraker. Nu ska man dock komma ihåg, att inga orsaker är godtagbara, absolut inga - hur det än må vara.

Det finns människor, världen över, som tyvärr är… hur ska jag uttrycka mig utan att få det låta tafat; olycksfåglar? Alltså, människor som ofta (sålunda, mer än en gång) drabbas utav livsöden på ett eller annat sätt. Traumatiska upplevelser i livet, helt enkelt. Och det är helt klart orättvist. För ingen ska behöva utstå så mycket motgångar i livet. Men, vad ska man säga. Tyvärr är det ju oundvikligt. Det händer. Det sker. Överallt. Och det är skitsvårt att som medmänniska ens tänka sig in i de drabbades situation. Jag lärde känna en tjej ganska bra, eller två va det faktiskt - när jag var över i USA - som båda hade varit med om ganska omskakande händelser i deras liv. Den ene hade förlorat sin mamma i cancer för inte så många år tillbaka, och nåt år eller två efter det hade hennes familj åkt till Thailand på semester - och ja, det va det året som tsunami hände. De klarade sig tur va, hela familjen, men alla deras saker och just hela upplevelsen i sig var en stor sorg. De hade flytt upp i bergen för att ta skydd och vistats där i flera dagar, innan man vågade sig ner igen. Och det samlades flera familjer där, både turister och bosatta. Varje dag var det alltid någon som fick meddelat att de mist en familjemedlem, vän, släkting. Förfärligt, rent ut sagt. Men, vännen som berättade detta, hon var ändå stark i sin skildring om hela alltet. Man satt hela tiden och sa “Fy, vad hemskt” när hon nämnde det ena och det andra. Men hon avslutade det hela med det att; ‘det var svårt i början att prata om det, man man har tacklat det med tiden och det går på nåt sätt enklare att berätta för varje gång’. Jag tyckte det va grymt starkt av henne att göra det. Vi hade i princip nyss träffats, haft lite mejlkontakt innan vi skulle åka iväg, det var det enda. Att sätta sig och berätta sådanna förfärliga historier man varit med om, för en näst intill främmande människa. Mycket starkt gjort. Den andre tjejen lärde jag känna först när jag var i USA. Hon berättade att hennes bror varit med om en olycka och blivit rullstolsbunden, hur vänner till familjen tagit avstånd och hur svårt det var för denne brodern att se livet på den ljusa sidan igen. Man blir så jävla berörd av sånt här. Och man känner sig näst intill fånig, när man är där brevid och det enda man kan säga är “Vad hemskt, fy vad tråkigt”. Man känner sig otillräcklig.

Och det är det här jag syftar lite på när jag menar på att det finns de undantag, där människor blir elaka mot sin geneman, just för att de råkat ut för diverse olika händelser i livet. Jag vet att de som gjorde så emot mig i min skolgång hade en slags svår uppväxt; där det kunde vara knark och alkoholism inblandat. Barn som blir slagna. Barnen tar då ut sin aggression på de svaga. De lättåtkomliga. Och så är det faktiskt än idag, i vuxenvärlden. Och hur illa därän man drabbats, har man ingen rätt till att vända taggarna till, att injicera nedvärdighet hos andra. För alla människor är lika mycket värda. Och ingen människa är heller helt perfekt, alla gör fel. Kanske kan man uttrycka sig klumpigt, missuppfattas totalt. Men man har ändå försökt visa medkänsla.

Och det är också en sån där skitsvår grej - att inte låta bli att jämföra alla dessa motgångar i livet med andras. Vem har drabbats värst och vice versa. Men många kan vi nog känna det att, det som finns närmast en, det är det som tar en hårdast. Något jag beundrar är människor som engagerar sig jättemycket i fattiga länder världen över, skickar pengar, materiella ting - ja, kanske rentav åker dit som voluntär och hjälper människor i fattiga byar, tar hand om sjuka människor. Människor som engagerar sig jättemycket i en rättvis värld. Tyvärr är jag inte en utav dem. Min minst stolta sida hos mig själv är väl just det när det kommer till sånt, att man bryr sig för lite. Men så kommer man ju till just det. Jag ska ta ett exempel. Jag hade en vän - eller närmre bekant kanske man ska säga - nere i Skåne, som förlorade sitt barn i vecka 32. Hon fick alltså föda fram sitt döda barn, för att sedan nöd-döpas och senare begravas. En graviditet på 32 veckor, som varit så fantastiskt underbart, allt skulle bli kanon och de hade köpt barnvagn, kläder, säng, allt för att välkomna den nya lilla familjemedlemmen. Och så bara rasade allt, vid ett ultraljudsbesök, där man konstaterade att hjärtat på babyn hade slutat att slå. Totalt fruktansvärt jävla hemskt. Och återigen kände man sig sådär hjälplös. Maktlös. Hur kunde världen vara så orättvis? Om Gud finns, varför gjorde han såhär? Vännen sa det till mig att; “Jag vet att jag är grymt egoistisk just nu, men inte fa-an bryr jag mig om att barnen i Afrika svälter just nu, eller att det krigas hej vilt, är det fel att känna så?” Och det är det jag menar med att det som sker en närmast; det är det som gör en mest illa berörd. Och närmast kan ändock vara ett ganska brett skikt. Säg exempel det här med World Trade Center, en fruktansvärd katastrof som mer eller mindre hela världen engagerade sig i på ett eller annat sätt. Sen kanske det sker saker lite närmre; låt säg i Europa… Norge, rentav kanske? Ja, ni vet nog vad jag syftar på. Också det, fruktansvärt hemskt. Och konstigt nog känns det ännu läbbigare just för att det är så nära, det sker så nära inpå. Barnamordet i Ljungby. Barn som dödar barn - i Sverige. Ännu närmare, ännu värre. Hänger ni med vad jag menar? Att ju närmre det beror en rent geografiskt, ju hemskare är det. Konstigt nog. Det är så människan reagerar. Och än värre då det sker bland vänner och bekanta - släkt & familjen. Alla livsöden är såklart tragiska, men det är ju ändå ganska lustigt att det är så man reagerar.

Det samma gäller människoliv. Vems liv är mest värt? Jag vet vi diskuterade detta i gymnasiet, läste en kurs om Etik & Moral. Jag minns inte exakt vilka exempel som togs upp. Men det kunde vara på sjukhuset - en äldre man i 65-års åldern kommer in akut, störtblöder, får han inte hjälp snarast förblöder han. Ska han få gå före i kön, där det exempel sitter ett barn med en ögonskada, det kan handla om minuter, gör man inget åt hans ögonskada snarast kan han bli blind, men fortfarande vara i livet. Sånt där är också skitsvårt. Att väredsätta människorliv beroende på hur gamla de är. Sjukt svårt. Det går näst intill inte resonera om. Det är en sån där typisk gruppdiskussion där ingen har fel och alla har rätt, oavsett tycke.

Men, summa sumarum; jag tycker ändock att hur mycket kriser, sjukdommar, olyckor och tragiska saker man varit med om här i livet, så ger det en inte rätt att kritisera andra, mobba och kränka; håna. Barn, som vuxna. För man vet faktiskt inte vad de man hoppar på varit med om tidigare i livet. Och det går aldrig jämnföra livsöden, vilka som är mer tragiska än andra. Aldrig. Människovärdet har ingen gräns, men heller ingen oändlighet.

p.s De tjejerna som jag skrev om har inte hånat mig på nåt sätt, jag skrev om dem för de va stora exempel på vad människor i min omgivning varit med om. Bara så att ingen missuppfattar nåt. d.s


buddah

Sleeping Beauty

- Ääälskling, kan vi inte se en fiiilm?
- Detta är en film…
- Men en film från början! Jag har ju ingen aning om vad som hänt i denna? Snääääälla!
- Klockan är ju snart tio…
-…Jag lovar att inte somna!
- Kan du lova det?
- Ja-aa då!

En halvtimme senare in i filmen.
- ZzZzZzZzZz…..


sleeeeep

Livets Val

Ibland kan jag komma på mig själv med att engagera mig för mycket, att låta tankarna gå till saker som jag egentligen inte ska behöva bry mig så mycket om. Speciellt inte just nu, när läget är som det är. Man har som människa aldrig nån plikt till att finnas till för andra, vara andra tilll lags. Det väljer man alltid själv. Är situationen obekväm, är det många gånger lättare att se bort, fly och strunta i, helt enkelt; reptilhjärnan tar över och överlevnadsinstinkten släpps fri. Människan är i grund och botten egoistisk. Det betyder dock inte att man är totalt rotlös på att visa medkänsla i alla livshändelser. Men det finns situationer i livet där man genom instinkt bara vet att “Detta kommer inte ge nånting”, hur mycket man än försöker (och antagligen försökt tidigare, dessutom).

Människor har alltid val. Och när man står inför val är det inte alltid man väljer rätt. Det som är dumt, är att man inte kan veta innan om ens val ska vara just rätt eller fel. Något som kan kännas rätt för stunden, kan senare kännas fel ända in i märgen. Eller tvärtom. Då är det som åskådare jättesvårt att vara just den där medmänniskan som kanske behövs av olika anledningar. Som kanske också har med det förflutna att göra. En slags förgången, men upprepande, pjäs; men men utbytt rekvistia och ersättande karaktärer.

Man måste få tänka på sig själv i första hand, i vissa situationer.
Och det tänker jag faktiskt göra denna gången.


clearhead

Triangeldrama feat actionradio

Häromnatten på radion, (VAKEN med P3/P4 as usual) så hann sändingarna avbrytas 3 gånger under loppet av en timme för trafikinformation. Inget konstigt med det, egentligen. Men, det hela blev liksom som om en verklig actionrulle berättades för varje samtal som kom in. Under denna timme fick man alltså veta att:

(cirka-tider, det diffar säker mycket, men detta är min upplevelse utav hela scenariot)

00.10 - En lastbil har kört fast på E4:an i höjd med Ödeshög, utanför Gränna i södergående riktining mot Jönköping. Lastbilen har varningsblinkers på, och varningstriangel finns utplacerad. Lastbilen står i höger körfält, var god ta er förbi med försiktigthet

00.45 - Detta gäller lastbilen som står stilla på E4:an utanför Gränna i höjd med Ödeshög. Lastbilen lyser nu inte längre och man vill även meddela att den triengel som placerades ut har vält.

00.50 - Åter igen gäller det lastbilen på E4an utanför Gränna, mot Jönköping. En lastbil har nu kört in i den stillastående lastbilen, polis och ambulans är påväg. Det ligger även lastpallar på vägen. Det tros vara en svår olycka.

 

Ja, vad säger man? To bad att man lyssnade på fel radiokanal (eller inte alls, antagligen) och inte fick informationen. Det riktigt kliade i kroppen på mig när jag fick höra detta. Hade jag haft förmågan att spola tillbaka tiden, hade jag satt mig i bilen, åkt till platsen, ställt upp den där jäkla varningstriangeln igen, så kanske kanske kanske hade inte olyckan behövt hända. Ja, kanske. Och ja, jag vet, man får inte stanna på en motorväg. Men det hela gjorde mig nåt irriterad, att man ringde in till radion och sa att skylten vält, men inte fan gjorde man nåt åt det.

12 år och gravid med trillingar

Trillade in på en blogg (heja google, älskar när man skriver in ett ord eller en mening och så kommer det upp en massa som man inte ens ser nån som helst sammankoppling till jämnfört med det man faktiskt sökte på) som föll mig i smaken direkt. Väldigt mycket sarkasm och lite sammanbiten humor, blandat med direkt egna tankar och uplevelser. Föll mest för kategorin ‘Ointressant Fakta’ och ‘Dagens Outfit’. Lite sådär rå humor när den är som bäst.

Välskriven och bra blogg, helt enkelt.
12 år och gravid med trillingar. Enjoy!

Incendies

Jag älskar film, och jag älskar när en film får en att bli riktigt sådär fängslad; helt fastklistrad vid skärmen, man glömmer bort att man poppat popcorn och att äta dem, det är nästan så att man är en del av filmen. En av de filmer som fått mig att känna så är Incendies (Nawals Hemlighet, på svenska). Den är så grymt bra, hemsk, man blir så chockad i slutet och helt ställd. Det är en fransk film, och jag trodde ärligt talat inte jag skulle fastna så bra för den just av den anledningen, kanske låter konstigt, men man är ju van vid amerikanska/engelska filmer, för det är de man ser flest utav, rent majoritetiskt.

Jag kan inte säga så mycket annat om den; men ett är då klart, man blir helt tagen utav den. Många mörka hemligheter som kommer fram.

En Pojke

Inatt vid 2.30 föddes familjen Larssons lilla son! Grattis till underverket! Och en extra stor kram till min super-woman till vän, Sandra!

boy

Whitney x3

Precis som jag gjorde nä’r MJ avled, så listar jag även här - mina 3 favoriter med Whitney Houston. Oj, vad man har dansat till dessa låtar i sina dar.

I wanna dance with somebody (Swing it, baby!)
My love is your love (älskar gunget i denna låten!)
I have nothing (Spelades nästan mer än ‘I will always love you’ på skoldiscon!)

whitney

Låtutmaning Dag 14.

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Jag är inget jättefan av Melodifestivalen egentligen, men igår blev det faktiskt att man såg det och det bästa bidraget var ju enligt mig Top Cats’ ‘Baby Doll’. Tyvärr hittar jag inte just den låten på Tuben, men deras låt ‘Heartache’ spelas ganska ofta på P3/p4 och jag gillar även den. Vem hade kunnat ana att det fanns lite Rockabilly i mig? Förvånade?
I actually like it!

Cheers to the freakin weekend

badorgood

DYGNETS LÅT: Rihanna - Cheers (drink to that)