Något jag har riktigt svårt för, är kaxiga människor. Alltså sådär riktigt katiga personer, som av nån anledning måste klanka ner på; håna andra på deras bekostnad. Kanske är det för att jag själv som liten blev utsatt för det många gånger. Att jag nu som vuxen har noll tolerans mot sådant. För det är just det; barn kan vara riktigt elaka. Och jag själv har säkert varit elak mot någon jag med nån gång. Mycket möjligt. Men då är det ju just det; orsaken - vad beror det på? Jag skrev ju ett tidigare inlägg om att det aldrig, aldrig är ens eget fel att man på nåt sätt blir utsatt för mobbing av nåt slag, och inte heller att det är synd om de som mobbas. För att de oftast som alltid är medvetna om det själva, mer eller mindre. Men, det finns undantag. De som faktiskt har oraker. Nu ska man dock komma ihåg, att inga orsaker är godtagbara, absolut inga - hur det än må vara.
Det finns människor, världen över, som tyvärr är… hur ska jag uttrycka mig utan att få det låta tafat; olycksfåglar? Alltså, människor som ofta (sålunda, mer än en gång) drabbas utav livsöden på ett eller annat sätt. Traumatiska upplevelser i livet, helt enkelt. Och det är helt klart orättvist. För ingen ska behöva utstå så mycket motgångar i livet. Men, vad ska man säga. Tyvärr är det ju oundvikligt. Det händer. Det sker. Överallt. Och det är skitsvårt att som medmänniska ens tänka sig in i de drabbades situation. Jag lärde känna en tjej ganska bra, eller två va det faktiskt - när jag var över i USA - som båda hade varit med om ganska omskakande händelser i deras liv. Den ene hade förlorat sin mamma i cancer för inte så många år tillbaka, och nåt år eller två efter det hade hennes familj åkt till Thailand på semester - och ja, det va det året som tsunami hände. De klarade sig tur va, hela familjen, men alla deras saker och just hela upplevelsen i sig var en stor sorg. De hade flytt upp i bergen för att ta skydd och vistats där i flera dagar, innan man vågade sig ner igen. Och det samlades flera familjer där, både turister och bosatta. Varje dag var det alltid någon som fick meddelat att de mist en familjemedlem, vän, släkting. Förfärligt, rent ut sagt. Men, vännen som berättade detta, hon var ändå stark i sin skildring om hela alltet. Man satt hela tiden och sa “Fy, vad hemskt” när hon nämnde det ena och det andra. Men hon avslutade det hela med det att; ‘det var svårt i början att prata om det, man man har tacklat det med tiden och det går på nåt sätt enklare att berätta för varje gång’. Jag tyckte det va grymt starkt av henne att göra det. Vi hade i princip nyss träffats, haft lite mejlkontakt innan vi skulle åka iväg, det var det enda. Att sätta sig och berätta sådanna förfärliga historier man varit med om, för en näst intill främmande människa. Mycket starkt gjort. Den andre tjejen lärde jag känna först när jag var i USA. Hon berättade att hennes bror varit med om en olycka och blivit rullstolsbunden, hur vänner till familjen tagit avstånd och hur svårt det var för denne brodern att se livet på den ljusa sidan igen. Man blir så jävla berörd av sånt här. Och man känner sig näst intill fånig, när man är där brevid och det enda man kan säga är “Vad hemskt, fy vad tråkigt”. Man känner sig otillräcklig.
Och det är det här jag syftar lite på när jag menar på att det finns de undantag, där människor blir elaka mot sin geneman, just för att de råkat ut för diverse olika händelser i livet. Jag vet att de som gjorde så emot mig i min skolgång hade en slags svår uppväxt; där det kunde vara knark och alkoholism inblandat. Barn som blir slagna. Barnen tar då ut sin aggression på de svaga. De lättåtkomliga. Och så är det faktiskt än idag, i vuxenvärlden. Och hur illa därän man drabbats, har man ingen rätt till att vända taggarna till, att injicera nedvärdighet hos andra. För alla människor är lika mycket värda. Och ingen människa är heller helt perfekt, alla gör fel. Kanske kan man uttrycka sig klumpigt, missuppfattas totalt. Men man har ändå försökt visa medkänsla.
Och det är också en sån där skitsvår grej - att inte låta bli att jämföra alla dessa motgångar i livet med andras. Vem har drabbats värst och vice versa. Men många kan vi nog känna det att, det som finns närmast en, det är det som tar en hårdast. Något jag beundrar är människor som engagerar sig jättemycket i fattiga länder världen över, skickar pengar, materiella ting - ja, kanske rentav åker dit som voluntär och hjälper människor i fattiga byar, tar hand om sjuka människor. Människor som engagerar sig jättemycket i en rättvis värld. Tyvärr är jag inte en utav dem. Min minst stolta sida hos mig själv är väl just det när det kommer till sånt, att man bryr sig för lite. Men så kommer man ju till just det. Jag ska ta ett exempel. Jag hade en vän - eller närmre bekant kanske man ska säga - nere i Skåne, som förlorade sitt barn i vecka 32. Hon fick alltså föda fram sitt döda barn, för att sedan nöd-döpas och senare begravas. En graviditet på 32 veckor, som varit så fantastiskt underbart, allt skulle bli kanon och de hade köpt barnvagn, kläder, säng, allt för att välkomna den nya lilla familjemedlemmen. Och så bara rasade allt, vid ett ultraljudsbesök, där man konstaterade att hjärtat på babyn hade slutat att slå. Totalt fruktansvärt jävla hemskt. Och återigen kände man sig sådär hjälplös. Maktlös. Hur kunde världen vara så orättvis? Om Gud finns, varför gjorde han såhär? Vännen sa det till mig att; “Jag vet att jag är grymt egoistisk just nu, men inte fa-an bryr jag mig om att barnen i Afrika svälter just nu, eller att det krigas hej vilt, är det fel att känna så?” Och det är det jag menar med att det som sker en närmast; det är det som gör en mest illa berörd. Och närmast kan ändock vara ett ganska brett skikt. Säg exempel det här med World Trade Center, en fruktansvärd katastrof som mer eller mindre hela världen engagerade sig i på ett eller annat sätt. Sen kanske det sker saker lite närmre; låt säg i Europa… Norge, rentav kanske? Ja, ni vet nog vad jag syftar på. Också det, fruktansvärt hemskt. Och konstigt nog känns det ännu läbbigare just för att det är så nära, det sker så nära inpå. Barnamordet i Ljungby. Barn som dödar barn - i Sverige. Ännu närmare, ännu värre. Hänger ni med vad jag menar? Att ju närmre det beror en rent geografiskt, ju hemskare är det. Konstigt nog. Det är så människan reagerar. Och än värre då det sker bland vänner och bekanta - släkt & familjen. Alla livsöden är såklart tragiska, men det är ju ändå ganska lustigt att det är så man reagerar.
Det samma gäller människoliv. Vems liv är mest värt? Jag vet vi diskuterade detta i gymnasiet, läste en kurs om Etik & Moral. Jag minns inte exakt vilka exempel som togs upp. Men det kunde vara på sjukhuset - en äldre man i 65-års åldern kommer in akut, störtblöder, får han inte hjälp snarast förblöder han. Ska han få gå före i kön, där det exempel sitter ett barn med en ögonskada, det kan handla om minuter, gör man inget åt hans ögonskada snarast kan han bli blind, men fortfarande vara i livet. Sånt där är också skitsvårt. Att väredsätta människorliv beroende på hur gamla de är. Sjukt svårt. Det går näst intill inte resonera om. Det är en sån där typisk gruppdiskussion där ingen har fel och alla har rätt, oavsett tycke.
Men, summa sumarum; jag tycker ändock att hur mycket kriser, sjukdommar, olyckor och tragiska saker man varit med om här i livet, så ger det en inte rätt att kritisera andra, mobba och kränka; håna. Barn, som vuxna. För man vet faktiskt inte vad de man hoppar på varit med om tidigare i livet. Och det går aldrig jämnföra livsöden, vilka som är mer tragiska än andra. Aldrig. Människovärdet har ingen gräns, men heller ingen oändlighet.
p.s De tjejerna som jag skrev om har inte hånat mig på nåt sätt, jag skrev om dem för de va stora exempel på vad människor i min omgivning varit med om. Bara så att ingen missuppfattar nåt. d.s
