Det bästa med att läsa ESL (English as a Second Language) på ett Collage, är att det inte känns som en riktig klass. Det känns som en familj. En familj med en massa bröder & systrar från hela världens alla kanter. En av dessa systrar är Emma. Emma är fransk. Emma är 26. Emma är ingen Au Pair. Hos Emma kan man anförtro sig hos jobbiga dagar, jobbiga situationer som “invandrare” och hur svårt det faktiskt kan vara att uttrycka sig utan att bli missförstådd. För missförstådd, det blir man. X antal gånger om dagen, just för att man saknar ett eller två ord i en mening eller att folk bara tar för givet att man menar en sak, men menar nåt helt annat - och säger då det dom tror man sa till sin mamma, pappa, man, hustru eller whatever. Och sen är det ju det här med kulturen. Det man ser här i Amerikat, det man upplever här i Amerikat, är både bra och dåliga saker. Men det är dessvärre dom dåliga sakerna man fokuserar mest på, det är liksom enklare att klaga på hur något inte fungerar som hemma. För det är också då man verkligen förstår hur bra vi har det i Sverige. Det är både små och stora saker. För tro mig; Amerika är inte så ballt som man tror i sina drömmar. Men man anpassar sig, det gör man automatiskt. Men ibland, vid vissa situationer; så finns bara en tanke - Fyfan vad detta inte skulle ske i Sverige!
Något jag har märkt är att vi svenskar är oerhört mycket bättre på att formulera oss så att det låter snällt. Jag och Emma diskuterade det i bussen hem en gång att ibland är det så svårt att formulera en fråga på rätt sätt, så att personen som ska ta emot frågan tar det rätt - att man ibland tvekar på att ens ställa frågan överhuvudtaget. Det är så sjukt mycket ytligheter i de flesta konversationerna här. Det är så mycket please, nice to meet you, how are you och så vidare att man ibland nästan spyr. För man vet att ingen bryr sej ju, egentligen. Men det är inte det som är det värsta. Det värsta är röstlägena. Ibland är de svåra att tyda. Menar människan att hon är irriterad, glad, ledsen, arg? Totalförvirring ibland alltså. Då blir man osäker och känner sig missanpassad. Jag har ju då fått höra att “Oh, you talk such good english”. Jo, det kanske jag gör. Men ibland räcker det inte. Så jag ska väl egentlgien inte klaga, för hur mycket svårare är det då inte för Colombianer, Ukrainare eller Bulgarier som kommer hit? Ibland praatar jag svenska med mig själv, eller med baby E, bara för att ta en paus från Amerika ett tag. För det behövs. Ibland glömmer jag svenska ord. Det känns galet. Sen gillar jag inte att bli anklagad för saker jag inte har en gnutta att göra med. Det känns bajs. Då känner jag bara Bajs-Amerika, jag drar hem. Åtminstone i tankarna. Men sen kommer man på sig själv; Jag har ju inget att göra i Sverige ändå. Inte just nu. Stå ut, S, stå ut! Heja mig!
Jag & Emma ska se Sex & the City-filmen 2 tillsammans, va så säkra!
SLUTSATS: Sverige är bäst, ingen protest!
p.s Det sover en rockstjärna i vårat hus inatt! d.s
DYGNETS LÅT:
